Blogg Le Åsa

Mats Berg  (typ en finndoktor) har knäckt koden Akne och går nu ut med lösningen i Aftonbladet. Han tåtar ihop en liten lista på hur man ska undvika att få acne. Jag får utgå från att den är graderad på det viset att det viktigaste står först, det näst viktigaste näst först och så vidare. Punkt nummer ett måste ju ha varit det han främst och först tänkte på. Så här ser den ut

7 råd till dig med akne

1. Undvik feta salvor och anabola steroider.

2. Tvätta med tvål och vatten en gång om dagen.

3. Behandla med en receptfri gel eller kräm, t ex Basiron.

4. Ha tålamod - det finns inga snabbmetoder. Ofta får man räkna med att behandla i 3-4 veckor.

5. Hjälper det inte - sök hjälp hos skolhälsovården eller vårdcentralen.

6. Blir du inte tagen på allvar - stå på dig. Ta hjälp av dina föräldrar om du är ung. Sista utvägen är att begära en remiss till hudläkare.

7. Mejka över om du känner för det.

JAHAAAAAAAAA, så jag bör alltså SLUTA med anabola steroider!? Men DÅSÅ!! Finnfri life, here we come!!! Anabolafria aprikosstjärtansikten.
Och att man ska tvätta ansiktet med tvål och vatten. Det känns helt revolutionerande. Vi svenskar lever ju kvar i medeltiden. Inte har vi fattat att man med jämna mellanrum ska tvätta av skiten från ansiktet.
Mats Berg for Nobelprize nästa år röstar jag.

Tänkte dela med mig av något jag verkligen borde hålla för mig själv. En sån sak som tillhör det allra mest privata. Men det är så idiotroligt att jag bjuder på det, trots att det innehåller en stor dos osmaklighet.

Men först.

MAMMA OCH PAPPA!!! SLUTA LÄSA HÄR!!!!!!!!!!!

För ett par dagar sedan besökte jag il doctore för de nedre regionerna. Som kvinna ska man ju göra det med jämna mellanrum och kolla upp att man inte möglat igen eller fått cancer. För er män som läser så kan jag tala om att det är en hyfsat utsatt situation man befinner sig i när man ligger blottad med benen i en onormal ställning i vädret under STARKA lysrör. Just den här gången hade "min" gynekolog en praktikant med sig. Jag verkar förföljas av dessa ständiga praktikanter inom vården. Denna var även av modell fumlig och min gynekolog behandlade henne som hon var den största jubelidioten i världen. Det var rätt roande. Det som inte var roande var hur hela tonen kring förklarandet av vad hon pysslade med blev.  Hon liksom använde bebispråk, som man tenderar att göra när man ska förklara nåt för någon mindre vetande.  Typ
"å NU nu måste jag anändaaa gliiiiiiiiidsleeeeeeeeeem på lilla spateln"

Nå, till sak. Under denna typ av besök verkar det var ett obligatorium för doktorer att ställa djupt personliga frågor, som ofta kan kännas h e l t irrelevanta. Så här löd vårt samtal.

Gyn: Upplever du några problem vid sex med din kille eller har du några andra smärtor?
Åsa: Ehum..*förlägen* näää borde jag det?
Gyn: Nej
Gyn: Rider du?

Tystnad

Jag förvandlas till oskuldernas oskuld, blir alldeles röd i ansiktet och börjar oförklarligt fumla med väskan, som om jag letade efter något. VAD I HELVETE UNDRAR MÄNNISKAN!!!!!!!!!

Åsa: ....rider?
Gyn: ja, RIDER du?

Varför vill hon veta det, vad har hon med det att göra?? Jag flackar nu hysteriskt med blicken fram och tillbaka mellan affischer på livmodrar och genomskärningar av bröst, som för att hitta lösningen där. Jag byter flackningsobjekt till att skifta mellan gynekologen och praktikanten. Nästan som i hopp om att praktikanten ska brista ut i skratt och säga -NÄ, vi skämta bara. Det har ju inte vi med att göra. Men det gör hon inte. Och jag börjar inse att jag nog måste svara

Åsa: ...eh.. hrm...eh ho.. ho.. honom?.....
Gyn (som nu tittar alldeles roat på mig, som att jag vore tvilling till den efterblivna praktikanten): NEJ, HÄSTAR förstås. Rider du på hästar.
Åsa: hehe haha jahaaaa hehe ja, nääää hehe haha

Ännu rödare i ansiktet skyndar jag mig därifrån och känner mig som jordens pucko alldeles ÖVERTYGAD om att jag blir dagens joke i gynekologfikarummet.
Gynekologhumor? Jävligt kul i så fall!! PÅ riktigt, jag skulle köra den jämt.

Tydligen måste man kunna jävla franska för att använda Yves Rochers nedrans produkter. Jag läste tyska i skolan. Vilken nytta gör det nu. Tyskarna har väl inga skönhetsprodukter att prata om. Och hade de det skulle de allra troligast skriva hela etiketterna på engelska. Men inte fransmännen. Neeeej, de ska skriva på franska. Skit samma vilket land de säljs i. Fick ett gäng provförpackningar med senaste beställning. Blev rätt glad när en av dem var en peelingprodukt. Trodde jag. Glad i hågen skulle jag prova den idag och blev smått paff när peelingen helt saknade peelingförmåga utan bara var en väldigt slät smet. Så DUMT av mig att tro att en produkt som heter bla bla action peel skulle vara en peeling. Eller har de sparat in på alla peelingkornen i gratisprovet? Kanske står det "använd inte det här som action peel renew"?!? Kan nån hjälpa. Vafan är skiten?

Jag har en tendens att samla på mig allt möjligt, mest skit, och har ruggigt svårt att kasta och göra mig av med saker.

Jaa..jooo men den här korta midjetröjan i mintgrönt från -94 KAN ju bli populär igen. Eller om jag får en dotter, tänk va kul för henne att gå igenom alla mina gamla kläder, så kan ju hon ha dem.
är vanliga argument.

Alltid den där nedrans suspekta dottern som tydligen ska vilja ha lite ditt och datt av mitt gamla tras-slit-och-släng.

Allt det här (bl.a.) har lett till att vår lägenhet är så överbelamrad med saker att detsnart inte finns plats för mig och sambon längre. Det är STÖRT omöjligt att hålla städat. Klädkretsloppet är helt beroende av att tvättkorgen ständigt är fylld vilket gör att hälften av innehållet trots allt är rent. Vår balkong har de senaste 2 åren fungerat som överfyllt skrotupplag till våra gamla (med fetingbetoning på gamla) grannars stora förskräckelse och förtret. Nu har jag och min sambo bestämt att det inte går längre. Efter att ha utforskat möjligheten att skaffa större utrymme genom att gå på 200 olika husvisningar utan framgång har vi gett upp. Vi måste ta tag i skiten. Och det ENDA sättet att göra det på är för mig att frånsäga mig all som helst vetorätt. Ante har nu alltså full mandat att kasta allt han vill och tycker är lämpligt. Och idag är dagen då han tänker göra verklighet av saken och utnyttja sin nyvunna makt.
Jag jobbar sent och han kan ostört börja sitt slänga-Åsas-saker-maraton med utgångspunkt från källarförrådet.

HJÄLP. Jag har en sån ångest i magen, trots att det handlar om saker jag inte saknat/ glömt att jag har eller inte ens tittat på de senaste 2-3 åren. Han ringde för en stund sen med lite uppdateringar om vad och hur mycket som hamnat i soptipps- respektive Röda korsethögen. Jag försökte lite lätt med ...neeeej inte den va? men tänk, ja kanske får... och blev abrupt avbruten. "Åsa, lilla, det kanske är bättre att du inte alls får veta"

Så nu sitter jag här på jobbet och försöker låtsas som om inget alls händer där hemma. Jag försöker sudda bort alla som helst tankar på vad det kan vara han slänger och alla följande impulser att kasta mig på telefonen för att hindra honom att slänga den där afrikanska trägrejen jag hittade liggandes på gatan en gång men aldrig kom på vad det var eller min långa lila kjol som jag hade när vi träffades eller vad som helst.

Det är en plåga mina vänner att vara en modern men ohemlös baglady!!

Jag måste ju jobba på ENDA JÄVLA stället i Sverige där man är tvungen att öppna fönstrena för att få IN lite varm luft. Det är fan skäl nog att säga upp sig, springa omkring som en annan leprasjuk med kölddarrningar.
Jo, just det vi fick ju faktiskt ett gäng fula fleecetröjor av modell ukrainakvalitét som arbetsgivarna viftar med som ett triumfkort varenda gång man klagar.
Att alla springer runt i eskimåoutfit mitt i sommaren verkar inte sända någon som helst signal till ledningen.

SKIT säger jag bara.

Min sambos systers son heter Linus och är 2,5 år gammal. Fram tills nu har de bott i Wien och bara hälsat på under somrarna och under julen. Det är ju bara för jädra sött när småttingarna utvecklas och det blir verkligen tydligt hur mycket som händer med barn hela tiden när man bara träffas en gång i halvåret.

I somras hade Linus börjat prata. Han lärde sig snabbt både mitt och min pojkväns namn....typ. HOOSCHAN och DEAS blev vi.

Nu har de flyttat hem för att bosätta sig i Ö-vik och Linus har verkligen utvecklats språkmässigt. På alla sätt utom ett tycker jag att det är fantastiskt. Nu när jag kommer för att hälsa på dem kommer nämligen lilla Linus springande med öppna armar och skriker Ååååååååååsnan. Ja, ÅSNAN! Man vill ju knappt krama ungen eftersom man blir så putt. Och ingenting funkar för att ändra det. Jag har i smyg försökt terapiprata honom till att lära sig att säga Åsa istället. Artikulerat så tydligt jag bara kan Å S A... åååååå sssss aaaaa. Provat att säga det snabbt, långsamt eller på ett jätteroligt sätt. Men det är bara att face it, jag är ingen pedagog. Jag kommer att få heta Åsnan hela vägen fram tills att han lär sig vad en åsna är, och då kommer han att fortsätta att säga det för att det är så kul att mitt namn är så likt namnet på ett trögt gammalt fult hästdjur som låter som en säl.
Jag kommer att få vara Åsnan tills han blir myndig, jag VET det. Skit också!

Ps. Okej, jag vet. Jag kanske inte vinner VM i ansiktsurklipp i Photoshop heller!

Jag har bott i Norrland i drygt 4 år nu och jag måste säga att jag har fått många av mina charmiga fördomar bekräftade. Dock inte när det gäller skoter. Inte helt och fullt iallafall. Jag var HELT övertygad om att skoter helt hade förhindrat bilens framfart i det moderna samhället häruppe. Jag trodde på fullt allvar att man tog skotern till jobbet eller var annanstans man skulle. Nu vet jag att skotern enbart används i "frilufts"-syfte, dock mycket regelbundet under vinterhalvåret. Nåja det finns väl en och en annan som tar skotern till jobbet också, för merparten äger ett sådant fordon.

Jag hade aldrig åkt skoter och min första upplevelse ägde rum under mitt första år med min sambo. Han hade en stor halvskruttig variant av skoter som vi tog på tur under vår första vinter ihop. Åsa klädde sig i ett par snygga jeans, en citytäckjacka (alltså en sån storstadsmänniskojacka som ser ut som om den är varm, men inte är det) och ett par ofodrade skor. Efter att ha blivit tittad på som man tittar på en gullig men inte så smart liten flicka blev jag snabbt ombytt till gamla avlagda omoderna och på tok för stora skoterkläder i sann michellingubbestil. Hur som helst, jag var varm. Stockholmaren (moi) sattes på "bönpallen" och fick de kommande 3 timmarna skumpa omkring i skogarna och på skoterlederna med ett krampaktigt tag om ömsom handtagen ömsom föraren. FULLKOMLIGT l i v r ä d d för att bli avkastad. Kär upp över öronen vill man ju inte klaga direkt eller ge honom bekräftelse på eventuella stockholmstjejsfördomar.

Resultat: Akut illamående, synrubbningar och fullkomligt lamslående migrän som slutade med ett besök på akuten.

Skotertur nummer två

Min norrlänning hade i en öm omtanke med första skoterturen i färskt minne införskaffat sig sprojlans ny skoter med tillhörande skoterpulka. En söt liten anordning med bekväm "fotölj" inne i en pulka täck av ett "tält". Allt för att göra turen så oskotrig och bekväm som möjligt. Skoterpulkan används väl egentligen främst för barn och jag tyckte det lät som en strålande idé. Stockholms-Åsa kommer på den strålande idén att hon faktiskt då kan plocka med sig nagellack och en bok att sysselsätta sig med under den lagom roande turen (ja, jag får ont i ansiktet av genans nu). I hennes värld åkte man nämligen bara motorfordon för att transportera sig från A till B. Väl iväg blev det snabbt uppenbart att någon mysig lugnt puffande lästur skulle det ju sannerligen inte bli fråga om. Istället för att sitta och skumpa runt bakpå skotern satt jag nu istället på en hundra gånger värre skumpigare plats. Centrifugalkraften gjorde sig minst sagt gällande och jag kände mig som en stackars ping-pongboll i en lottomaskin. Inte nog med detta. Pulkan var placerad precis bakom skoterns avgasrör som spydde ut stinkande kräkgas rätt in i mitt lilla "tält" som sen stannade kvar just på grund av tältkonstruktionen. Har du någon gång hört hur en skoter låter förstår du att det är stört omöjligt att göra sig hörd genom ljudet, speciellt när man sitter fängslad i ett plasthölje och vägrar släppa taget om "fotöljen". Jag försökte ett tag lite panikartat att vifta och veva med ena armen mot min sambo. Jag insåg dock rätt snabbt att han inte har ögon i ryggen. Så där fick jag sitta fram tills Ante bestämde sig för att det var fikapaus. Jag lärde mig den här vägen att det tar lång tid för honom att arbeta upp ett fikasug...JÄTTElång tid!!

Resultat: Se skotertur 1 och gångra det med 100 och lägg till en pudel med samma symptom eftersom vi tyckte att det var sketasmart att ha honom med i pulkan.

Skotertur nummer 3

Eftersom min sambo fått en bil efter sin morfar som han av sentimentala skäl inte kan göra sig av med (WUHUU) har hans köp-nåt-med-motor-tourettes fått koncentreras till att enbart innefatta motorcyklar och skotrar (och en och annan båt emellanåt). Därav ny skoter vintern -07 och tillika nya önskemål om en skoterintresserad flickvän. Denna gång införskaffades en supermodern superbekväm skoter med värmehantag för kylakänsliga gnällande flickvänner. Jag bestämde mig för att göra hela skoterbiten "the Stockholm way". Jag köpte mig ett stycke snygga skoterkläder och fyllde ryggsäcken med godis.

Resultat: En härlig härlig skotertur (med en ännu härligare fikapaus)

SLUTSATS: Tredje gången gillt,  och man kan få en Stockholmare att gilla det mesta bara det köps till lite häftiga tillbehör och spejsiga attiraljer


Cyklopögonbryn!? i fasiken så snygga skoterkläder

I torsdags natt for jag ner till Stockholm för att träffa en kompis till mig innan hon får sitt första barn. Jag hade verkligen sett fram emot det jättemycket, speciellt som jag inte träffat henne på säkert 5 år. Jag valde det ruggiga fakirtåget med avgång 00,45 och ankomst till Stockholm 07,45. 08,00 började jag få onda föraningar att allt inte stod rätt till i min kropp. Efter att ha somnat i väntrummet hos frisören vid 10,15 och sedan blivit väckt av en receptionist 10,30 som tittade på mig med väääldigt dömande blick kändes föraningarna snarare som insikt. 13,00 under fikat med min andra vän som redan fått sitt första barn var det ett faktum. Jag var på väg att bli sjuk. H Y P E Rsjuk. Lagom till lördag (då min gravida kompis fest ägde rum) var jag så sjuk att jag låg och yrade i mina föräldrars soffa (och samtidigt narrades av min bror och hans flickvän som satt och skrattade åt mig och mitt mummeltungotal). Snabb kontenta av det hela. Jag har betalat 1500 kr plus en semesterdag för att ligga sjuk i mina föräldrars soffa istället för att vara sjuk hemma.
På söndagen for jag hem trots att jag fortfarande var dålig. Väl hemma (kl 23,00 på kvällen) så ville min kille att jag skulle jämna till hans hår med hårklippningsmaskinen. Han hade nämligen gjort den där 1-centimeters-helsnaggningen han gör med jämna mellanrum när håret blivit allt för långt. Han gör det mesta själv men som sagt finslipningen brukar jag få göra.
Vi satte oss i badrummet för att få det hela överstökat direkt eftersom jag var så hängig och behövde gå och lägga mig. Sambon räckte mig rakapparaten och sa -Här, nu kan du klippa.
Så det gjorde jag. Bara det att Andy hade glömt att han tryckt ner längdreglaget i botten när han var klar sist. Och jag var ju på tok för groggy för att kontrollera det. Och på tok för groggy för att ha snabba reaktioner. Det enda jag minns att jag tänkte var att maskinen lät ovanligt tungtgående.
Här är resultatet. Och ja, han har sett ut så här på jobbet idag. Han vägrar klippa rubbet i samma längd av rädsla att se ut som "en HIV- och cancersjuk" som han uttryckte det.
HAHAHAHAHAHA.... jag vet inte om man ska kalla det fåfänga för nuläget är väl kanske inte heller direkt moderiktigt.
En sak är säker- sjuk Åsa ska inte klippa hår!

Än en gång har det ryckt i min sambos köptarm med förkärlek för fula bilar. Idag var vi i Övik och kollade på en stor ful fyrkantig röd SAAB 9000. Ögonen lös på min sambo hela vägen dit och han var mer uppspelt än på självaste julafton. Nu visade det sig dock att, som min kille uttryckte det, ett oljud i motorn uppstod vid kraftig gasning!? Så det blev inget köp....YAAAY!! ;) Inte hängde jag läpp för det direkt.

När vi var på väg därifrån sa min sambo att han tyckte att det var så trevligt att jag varit så delaktig i köpdiskussionen och så social med säljaren. Nu är inte jag vanligtvis en osocial människa, men köp- och sälj-situationen har normalt en ypperligt hög placering på min skräcklista. Jag ogillar starkt den obehagliga procerdur som köpandet/säljandet innebär. Speciellt när min pojkvän är inblandad för han är ett fullblodsproffs. Han har inga skrupler och blir precis som en haj som fått blodvittring. Med nåt lite galet i blicken slänger han ut kommentarer som -Bilen är okej, men jag kan bara inte ge dig mer än "blabla" (där blabla oftast innebär ett svidande skambud) det förstår du säkert själv! Bilen är inte värd en krona över det.
HJÄLP! HUGA! Rädd-för-att-trampa-på-tår-eller-vara-taskig-Åsa i mig blir lätt yr och ytterst besvärad av sånt och klarar vanligtvis inte av annat än att sitta kvar i bilen under hela förfarandet.

Varför var jag nu så social i detta fall?? För mig var det givet och min sambo genomskådade mig ögonblickningen. Ååååååsa....det var väl inte så att du var social för att få delicato-gottsaker?
Hehe... det var p r e c i s så det var. På uppfarten till säljaren stod nämligen en STOR lastbil med texten DELICATO på. Det var ett riktigt halleluja-moment om man ska använda lite sliten Idol-retorik. Aaaaahh som av ett mirakel fick jag röntgensyn och såg rätt igenom det kraftiga höljet som täckte flaket. Och vad såg jag...joo hyllmeter och gigantiska pallar fyllda med allehanda godsaker av kaffedoppskaraktär.
Och skulle det bjudas på sånt så var knappast jag en som tänkte sitta och sura och gömma mig i bilen.

En äkta godisråttas ränder går ALDRIG ur. Believe you me! Spelar ingen roll om jag åt godis tills jag kräktes när jag var liten. Det minskade knappast mitt kärleksförhållande till sockerstinna ätbara saker.

Och det var äkta besvikelse som fanns i mitt hjärta på vägen därifrån, och det berodde INTE på att vi inte köpt bilen kan jag avslöja!

I år ska vi fira jul hos mina föräldrar i Stockholm. Det ska bli jättehärligt på alla vis utom kanske just den lilla detalj som kom som en rejäl kalldusch och helt oväntat i vår lilla självcentrerade värld. Vi hade självklart tänkt att lämna vår lille Hilding hos min sambos föräldrar, som vi alltid gör när vi behöver det. Uppenbarligen tar vi dem väldigt för självklart för när vi för 2-3 veckor sedan bara dubbelkollade att de gick bra, kollade de på oss som om vi var utomjordingar och sa
-Näääää, det går verkligen inte. Vi ska till Wien och fira jul!
Gulp YAAAIIKKSS! Hastigt och olustigt gick det upp för oss att vi alltså helt enkelt skulle vara t v u g n a att ta med hildebubben till Stockholm.Hur farligt kan det vara, kan man ju tänka. För ja, det är en liten pudel på bilden som föreställer hunden vår. Men den här lilla besten på dryga 4 kilo har satt mången människovarelser i skräck, eller ja några iallafall. Speciellt min familj. Han är egentligen väldigt trevlig och glad och första intrycket man får av honom är en "go studsboll". Men  han är också hunden som får min syster att smyga tryckt mot väggarna av skräck.
Han lider nämligen av kronisk bortskämdhet som har förvandlat honom till en äkta Jekyll&Hyde (eller kanske bara en äkta pudel). Det finns dessvärre ingen annan att skylla på än mig och min sambo. Vi har gullat, snuttat, burit, jollrat, klemat och rent sagt låtit honom komma undan med det mesta. Allt detta har resulterat i att Hilding nu är helt övertygad om att han är kung över hela världen och att alla ska underkasta sig hans makt och falla för hans charm, Och det värsta är att de flesta gör det. Det blir inte direkt bättre av att gubben (som han är hos på dagarna) lever efter mottot (obs! ska läsas med gnällig och utdragen bebisröst) -Hiiiiildiiiing ska få göra som han viiiiillll. Han måste ju få bestäämmma hur haaan vill ha det. Om Hiiildiing vill leka, då leeeker vi. Om han viiiill gå heeem när vi ääär uuute såå göööör vi det.
Detta har knappast gjort vår hund ödmjukare. Numera när vi är ute och går så blänger han helt förnärmat på mig när jag drar i kopplet för att visa att jag bestämmer vart vi ska.
Får han inte som han vill (t.ex. om han varit och hämtat en socka eller nåt annat plagg att sno ur tvättkorgen, vilket är favoritsysselsättningen, och vi säger till eller ska ta tillbaka stöldgodset) fräser, spottar och vrålar han som om han vore den största av tigrar. Och i just de tillfällena finns det nog inte många som tycker att han är söt. Oftast blir det inte värre än så men folk tror att han är psyko-pudeln från helvetet och håller sig efter en sådan episod på mer än väl tilltaget behörigt avstånd.
Det är ohyggligt pinsamt (jag menar jag är ju typ gangsterpudelns "mamma") och troligtvis kommer jag att gå på nålar och vara nervös hela helgen. Det är som att få en liten sneak-peak på hur det är att vara förälder till ett sånt där barn som lägger sig på golvet och vrålar och sparkar för att han/hon inte får godis på en gång när man är på matbutiken.

Men han är vår lilla bebis och egentligen för det mesta alldeles bedårande gosig och charmig.

Helt plötsligt har denna suspekta text dykt upp på exakt varje toalettlock på varenda toalettstol på hela min arbetsplats. Det är inte utan att man nästan blir lite mörkrädd. Ungefär som om det skulle stå -Nice doing business with you!
Jag vill inte ha några meddelande från min toalett som jag kanske just använt till de mindre trevliga sakerna man gör i livet. Och jag vill inte att den ska vilja att jag ska komma tillbaka dit, ungefär som att den registrerat att jag varit där. Jag vill inte heller få order från den toalett jag suttit på om vad jag ska göra när jag är klar.
En kuslig sak som slog mig är att ordern om att stänga locket kanske är resultatet av mitt klagande på lukt- och synintryck man under senare tid drabbats av på vår arbetsplats. Som om ett stängt lock skulle göra bristen på rengöring efter en rejäl tarmrensning mindre osmaklig. Man kommer ju ändå se eländet när man öppnar locket sen.
HUGA!

Min lilla pudel har sällat sig till alla andra knäppa pudlar i världen och blivit ett komplett pucko. I tid och otid så morrar han för att visa missnöje eller för att han bara helt enkelt känner för det. Inget mer än så, bara morrar. Det låter inte nåt vidare trevligt och man blir inte riktigt klok på vad han vill med sitt morrande egentligen. Eftersom man har förstått genom tv och sånt att en morrande hund är en ouppfostrad, aggressiv och dålig hund så har vi gjort det mesta för att han ska sluta med det här beteendet.
Den senaste insatsen härstammar ur något som min sambo hört från en hundpsykolog (hur tar man den examen?).
Den går ut på att man ska lära hunden att morra på kommando för att man då styr hunden till att inte morra när han inte fått det kommandot. SUPER tyckte vi, vilken grej, jättesmart!
Så den senaste veckan har vi då alltså försökt att få honom att morra och när han gjort det har vi överöst honom med beröm och gett honom massa skinka.

Resultat: Vår pudel är inte dummare (eller smartare) än att han nu morrar för allt HELA TIDEN och sedan viftar på svansen och väntar på beröm och gottis. Problemet har alltså blivit 10 ggr värre, men vi ska ge det lite mer tid.