I år ska vi fira jul hos mina föräldrar i Stockholm. Det ska bli jättehärligt på alla vis utom kanske just den lilla detalj som kom som en rejäl kalldusch och helt oväntat i vår lilla självcentrerade värld. Vi hade självklart tänkt att lämna vår lille Hilding hos min sambos föräldrar, som vi alltid gör när vi behöver det. Uppenbarligen tar vi dem väldigt för självklart för när vi för 2-3 veckor sedan bara dubbelkollade att de gick bra, kollade de på oss som om vi var utomjordingar och sa
-Näääää, det går verkligen inte. Vi ska till Wien och fira jul!
Gulp YAAAIIKKSS! Hastigt och olustigt gick det upp för oss att vi alltså helt enkelt skulle vara t v u g n a att ta med hildebubben till Stockholm.Hur farligt kan det vara, kan man ju tänka. För ja, det är en liten pudel på bilden som föreställer hunden vår. Men den här lilla besten på dryga 4 kilo har satt mången människovarelser i skräck, eller ja några iallafall. Speciellt min familj. Han är egentligen väldigt trevlig och glad och första intrycket man får av honom är en "go studsboll". Men  han är också hunden som får min syster att smyga tryckt mot väggarna av skräck.
Han lider nämligen av kronisk bortskämdhet som har förvandlat honom till en äkta Jekyll&Hyde (eller kanske bara en äkta pudel). Det finns dessvärre ingen annan att skylla på än mig och min sambo. Vi har gullat, snuttat, burit, jollrat, klemat och rent sagt låtit honom komma undan med det mesta. Allt detta har resulterat i att Hilding nu är helt övertygad om att han är kung över hela världen och att alla ska underkasta sig hans makt och falla för hans charm, Och det värsta är att de flesta gör det. Det blir inte direkt bättre av att gubben (som han är hos på dagarna) lever efter mottot (obs! ska läsas med gnällig och utdragen bebisröst) -Hiiiiildiiiing ska få göra som han viiiiillll. Han måste ju få bestäämmma hur haaan vill ha det. Om Hiiildiing vill leka, då leeeker vi. Om han viiiill gå heeem när vi ääär uuute såå göööör vi det.
Detta har knappast gjort vår hund ödmjukare. Numera när vi är ute och går så blänger han helt förnärmat på mig när jag drar i kopplet för att visa att jag bestämmer vart vi ska.
Får han inte som han vill (t.ex. om han varit och hämtat en socka eller nåt annat plagg att sno ur tvättkorgen, vilket är favoritsysselsättningen, och vi säger till eller ska ta tillbaka stöldgodset) fräser, spottar och vrålar han som om han vore den största av tigrar. Och i just de tillfällena finns det nog inte många som tycker att han är söt. Oftast blir det inte värre än så men folk tror att han är psyko-pudeln från helvetet och håller sig efter en sådan episod på mer än väl tilltaget behörigt avstånd.
Det är ohyggligt pinsamt (jag menar jag är ju typ gangsterpudelns "mamma") och troligtvis kommer jag att gå på nålar och vara nervös hela helgen. Det är som att få en liten sneak-peak på hur det är att vara förälder till ett sånt där barn som lägger sig på golvet och vrålar och sparkar för att han/hon inte får godis på en gång när man är på matbutiken.

Men han är vår lilla bebis och egentligen för det mesta alldeles bedårande gosig och charmig.