I torsdags natt for jag ner till Stockholm för att träffa en kompis till mig innan hon får sitt första barn. Jag hade verkligen sett fram emot det jättemycket, speciellt som jag inte träffat henne på säkert 5 år. Jag valde det ruggiga fakirtåget med avgång 00,45 och ankomst till Stockholm 07,45. 08,00 började jag få onda föraningar att allt inte stod rätt till i min kropp. Efter att ha somnat i väntrummet hos frisören vid 10,15 och sedan blivit väckt av en receptionist 10,30 som tittade på mig med väääldigt dömande blick kändes föraningarna snarare som insikt. 13,00 under fikat med min andra vän som redan fått sitt första barn var det ett faktum. Jag var på väg att bli sjuk. H Y P E Rsjuk. Lagom till lördag (då min gravida kompis fest ägde rum) var jag så sjuk att jag låg och yrade i mina föräldrars soffa (och samtidigt narrades av min bror och hans flickvän som satt och skrattade åt mig och mitt mummeltungotal). Snabb kontenta av det hela. Jag har betalat 1500 kr plus en semesterdag för att ligga sjuk i mina föräldrars soffa istället för att vara sjuk hemma.
På söndagen for jag hem trots att jag fortfarande var dålig. Väl hemma (kl 23,00 på kvällen) så ville min kille att jag skulle jämna till hans hår med hårklippningsmaskinen. Han hade nämligen gjort den där 1-centimeters-helsnaggningen han gör med jämna mellanrum när håret blivit allt för långt. Han gör det mesta själv men som sagt finslipningen brukar jag få göra.
Vi satte oss i badrummet för att få det hela överstökat direkt eftersom jag var så hängig och behövde gå och lägga mig. Sambon räckte mig rakapparaten och sa -Här, nu kan du klippa.
Så det gjorde jag. Bara det att Andy hade glömt att han tryckt ner längdreglaget i botten när han var klar sist. Och jag var ju på tok för groggy för att kontrollera det. Och på tok för groggy för att ha snabba reaktioner. Det enda jag minns att jag tänkte var att maskinen lät ovanligt tungtgående.
Här är resultatet. Och ja, han har sett ut så här på jobbet idag. Han vägrar klippa rubbet i samma längd av rädsla att se ut som "en HIV- och cancersjuk" som han uttryckte det.
HAHAHAHAHAHA.... jag vet inte om man ska kalla det fåfänga för nuläget är väl kanske inte heller direkt moderiktigt.
En sak är säker- sjuk Åsa ska inte klippa hår!