Blogg Le Åsa

  

Härom torsdagen när jag var ute med Hilding några minuter innan tolv på natten möttes jag av det vidunderligaste norrsken jag någonsin sett. Självklart hade jag ju inte med mig nåt annat än mobilkameran. Men jag slängde upp den mot skyn och knäppte ett par bilder. Jag måste säga att jag blev mäkta förvånad över att norrskenet fastnade på en sketen mobilkamera. Ni som inte sett norrsken tycker nog att de här bilderna är konstiga och kanske mest ser ut som neon-80-talskonst. Ni som sett fattar att det är vackert. Konstigt nog var det väldigt lite av den stora "motorväg" norrsken som for över himlen som fastnade på bilden. Man kan ju tycka att fastnar det så fastnar väl allt. Hur som helst var det väldigt mäktigt och respektingivande

 
VOILA!!! Ett stycke bakstycke alldeles stickat och klart!!

OBS!! Limpan! Håll för ögonen på Teddan!

Ps. Såg just att det ser ut som om någon krattat över hela tröjan. Det har inte nån. Hoppas jag! Ds

I år ska vi fira jul hos mina föräldrar i Stockholm. Det ska bli jättehärligt på alla vis utom kanske just den lilla detalj som kom som en rejäl kalldusch och helt oväntat i vår lilla självcentrerade värld. Vi hade självklart tänkt att lämna vår lille Hilding hos min sambos föräldrar, som vi alltid gör när vi behöver det. Uppenbarligen tar vi dem väldigt för självklart för när vi för 2-3 veckor sedan bara dubbelkollade att de gick bra, kollade de på oss som om vi var utomjordingar och sa
-Näääää, det går verkligen inte. Vi ska till Wien och fira jul!
Gulp YAAAIIKKSS! Hastigt och olustigt gick det upp för oss att vi alltså helt enkelt skulle vara t v u g n a att ta med hildebubben till Stockholm.Hur farligt kan det vara, kan man ju tänka. För ja, det är en liten pudel på bilden som föreställer hunden vår. Men den här lilla besten på dryga 4 kilo har satt mången människovarelser i skräck, eller ja några iallafall. Speciellt min familj. Han är egentligen väldigt trevlig och glad och första intrycket man får av honom är en "go studsboll". Men  han är också hunden som får min syster att smyga tryckt mot väggarna av skräck.
Han lider nämligen av kronisk bortskämdhet som har förvandlat honom till en äkta Jekyll&Hyde (eller kanske bara en äkta pudel). Det finns dessvärre ingen annan att skylla på än mig och min sambo. Vi har gullat, snuttat, burit, jollrat, klemat och rent sagt låtit honom komma undan med det mesta. Allt detta har resulterat i att Hilding nu är helt övertygad om att han är kung över hela världen och att alla ska underkasta sig hans makt och falla för hans charm, Och det värsta är att de flesta gör det. Det blir inte direkt bättre av att gubben (som han är hos på dagarna) lever efter mottot (obs! ska läsas med gnällig och utdragen bebisröst) -Hiiiiildiiiing ska få göra som han viiiiillll. Han måste ju få bestäämmma hur haaan vill ha det. Om Hiiildiing vill leka, då leeeker vi. Om han viiiill gå heeem när vi ääär uuute såå göööör vi det.
Detta har knappast gjort vår hund ödmjukare. Numera när vi är ute och går så blänger han helt förnärmat på mig när jag drar i kopplet för att visa att jag bestämmer vart vi ska.
Får han inte som han vill (t.ex. om han varit och hämtat en socka eller nåt annat plagg att sno ur tvättkorgen, vilket är favoritsysselsättningen, och vi säger till eller ska ta tillbaka stöldgodset) fräser, spottar och vrålar han som om han vore den största av tigrar. Och i just de tillfällena finns det nog inte många som tycker att han är söt. Oftast blir det inte värre än så men folk tror att han är psyko-pudeln från helvetet och håller sig efter en sådan episod på mer än väl tilltaget behörigt avstånd.
Det är ohyggligt pinsamt (jag menar jag är ju typ gangsterpudelns "mamma") och troligtvis kommer jag att gå på nålar och vara nervös hela helgen. Det är som att få en liten sneak-peak på hur det är att vara förälder till ett sånt där barn som lägger sig på golvet och vrålar och sparkar för att han/hon inte får godis på en gång när man är på matbutiken.

Men han är vår lilla bebis och egentligen för det mesta alldeles bedårande gosig och charmig.

Jag har än en gång hamnat i en av mina stick-episoder, vanligtvis fyllda av intensiv stickmani i äkta gummestyle. Med jämna mellanrum gör jag det, ofta förekommande i de traditionella pysseltiderna, framförallt julen. Vanligtvis resulterar det i ändlösa  (hopplösa) alster som jag sen ger bort till mina nära och kära. TACK OCH LOV har jag nu en systerson (som dock tyvärr verkar allt annat än hämmande på min hysteri) som jag kan ha som mål (offer) för mitt stickande. Nu borde det alltså vara slut på de där pinsamma tystnaderna och förvirrade blickarna efter öppnandet av presenter från mig. Och sedan det där -eeeh åååh jaha... följt av klyschan -Det är m y c k e t trevligare med egenhändigt skapade presenter, det blir mer eeeh personligt så.
Men en liten ett-och-ett-halvt-åring bryr sig väl inte. Han borde tycka att själva öppnandet av presenten, prasslande med papper och undersökande av krullade presentsnören, är kul nog. TJOHO! Äntligen!

Det mest pinsamma med mina fula gåvor är i och för sig inte problemet att se vad det är eller ens de smärre (enorma) skönhetsfelen. Det mest pinsamma är min ohyggligt ogenerade stolhet över mina alster. Och den går liksom inte över. Jag är än i denna dag formligen sprängstolt över den babyblå polotröja med korta!?!! ärmar jag gav till min syster i julklapp för ett par år sen. KORTA ÄRMAR tänker ni säkert nu. Okej, jag lessnade. Tröjan var den sista presenten jag gjorde efter att ha stickat dubbla par sockar, en lååång luddig väldigt tjejig halsduk som jag sen gav til min sambo (läs om förvirrade blickar och pinsam tystnad några rader upp) och en mössa stickad i alldeles för tjockt garn vilket resulterade i att mössan i blåbärshattmodell (ni med barn vet vad jag menar, den finns även i jordgubbsvariant) mest såg ut som en korvig upprullad kondom från år noll.
Tröjan då, den var skev och vriden och saknade allt vad passform heter. Jättevid nere vid höfterna och på tok för tajt stickad över axlarna. Sen hade den ett flertal missklädsamma stora hål (orsakade av maskor stickade under oaktsamhet och för lite koncentration) varav vissa hade placerat sig på väldigt olyckliga ställen på framsidan av tröjan.
Nåväl nu har jag den perfekta mottagaren och det bör hålla i sig ett par år framöver. Det som dock kan oroa en lite är ju det faktum att min gummifiering (tantförvandlig) gör sig allt mer framträdande och tydlig. Inte blir det väl bättre av att jag just skickat in en beställning på min första prenumeration på Allers. Ja ALLERS. Du läste rätt. Och I LOVE IT. Att läsa den tidningen var som att finna sin borttappade tvilling eller finna sin själsfrände. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.