Ångest
Jaa..jooo men den här korta midjetröjan i mintgrönt från -94 KAN ju bli populär igen. Eller om jag får en dotter, tänk va kul för henne att gå igenom alla mina gamla kläder, så kan ju hon ha dem.
är vanliga argument.
Alltid den där nedrans suspekta dottern som tydligen ska vilja ha lite ditt och datt av mitt gamla tras-slit-och-släng.
Allt det här (bl.a.) har lett till att vår lägenhet är så överbelamrad med saker att detsnart inte finns plats för mig och sambon längre. Det är STÖRT omöjligt att hålla städat. Klädkretsloppet är helt beroende av att tvättkorgen ständigt är fylld vilket gör att hälften av innehållet trots allt är rent. Vår balkong har de senaste 2 åren fungerat som överfyllt skrotupplag till våra gamla (med fetingbetoning på gamla) grannars stora förskräckelse och förtret. Nu har jag och min sambo bestämt att det inte går längre. Efter att ha utforskat möjligheten att skaffa större utrymme genom att gå på 200 olika husvisningar utan framgång har vi gett upp. Vi måste ta tag i skiten. Och det ENDA sättet att göra det på är för mig att frånsäga mig all som helst vetorätt. Ante har nu alltså full mandat att kasta allt han vill och tycker är lämpligt. Och idag är dagen då han tänker göra verklighet av saken och utnyttja sin nyvunna makt.
Jag jobbar sent och han kan ostört börja sitt slänga-Åsas-saker-maraton med utgångspunkt från källarförrådet.
HJÄLP. Jag har en sån ångest i magen, trots att det handlar om saker jag inte saknat/ glömt att jag har eller inte ens tittat på de senaste 2-3 åren. Han ringde för en stund sen med lite uppdateringar om vad och hur mycket som hamnat i soptipps- respektive Röda korsethögen. Jag försökte lite lätt med ...neeeej inte den va? men tänk, ja kanske får... och blev abrupt avbruten. "Åsa, lilla, det kanske är bättre att du inte alls får veta"
Så nu sitter jag här på jobbet och försöker låtsas som om inget alls händer där hemma. Jag försöker sudda bort alla som helst tankar på vad det kan vara han slänger och alla följande impulser att kasta mig på telefonen för att hindra honom att slänga den där afrikanska trägrejen jag hittade liggandes på gatan en gång men aldrig kom på vad det var eller min långa lila kjol som jag hade när vi träffades eller vad som helst.
Det är en plåga mina vänner att vara en modern men ohemlös baglady!!
HUVA!!!! vad gör du Åsa, detta tillhör ju din personlighet att samla på gamla kläder som du ALDRIG kommer att använda igen, stackars din dotter som inte får uppleva sopberget av gamla mögliga, lumpna kläder som hon faktiskt kunnat tjäna några kronor på om/när hon lämnar dem till myrorna. :)
Tänk så praktiskt att du slipper rensa bland ditt gamla skräp!Nu kommer det bara att finnas saker kvar som Ante tycker du är snygg och sexig i :) Allt annat kan man väl slänga? Eller du kanske har sparat på din rosa/röda/oranga studentklänning ;) och DEN kanske din dotter kommer vilja ha.....:)
Jag har exakt samma problem! Den där dottern uppfann jag i slutet av 90-talet när secondhandmodet blev ute men jag bara fortsatte att älska allt som någon gett mig/jag ärvt/någon ratat och gett till Myrorna.
Nu är det ju tur att vintage är inne. Jag har börjat tänka på mina undanstoppade kläder som en vintagesamling. Ännu svårare att slänga, men lika platskrävande!
Hoppas utrensningen gick bra och du inte rensade ut mannen senare på kvällen! ;-)
Jag skrattar så att jag gråter av lycka när jag läser ditt inlägg. Jag är inte ensam! Som du skrev; det är roligt att man kan bli så lika. Hur är husmarknaden hos er då? Här i vår lilla håla är den helt sanslös.