Blogg Le Åsa

Julen stundar. Pratade med min syster häromdagen om julklappar och presenter i största allmänhet. Hon sa att nu när man var vuxen så spelar sånt inte så stor roll längre. Det är gemenskapen och samvaron som är det viktiga, inte  paketantalet. Hon skrattade och mindes hur hon prickat för presenter i leksakskatalogen med en sån nogrannhet som om det gällde liv och död.
Jag skrattade gott och hjärtligt och sa -He he ja guuuud va fånig man va då!! (och la snabbt ifrån mig Ikea- och H&M-katalogerna som jag satt och "prickade för" allt vad jag ville ha i).
Jag nämnde inte heller den burk som jag nöjt har skapat och introducerat för min sambo, den så kallade "Önskeburken". Den är en högst egoistisk och girig utveckling från simpelt katalogprickande och vanligt önskande, till urklipp med exakta beskrivningar om storlek och färg. Alla mina urklipp samlar jag sedan i denna STORA glasburk med en omsorgsfullt målad etikett som jag har skrivit ÖNSKEBURKEN på. Allt för att undvika eventuella missförstånd som resulterar i "fel" presenter.
JAG älskar presenter och jag är inte alls utvecklad och vuxen som min syster. Jag vill ha, ha, ha och HA! Julklapparna är ju hela MENINGEN med julen...eller?

Åsas önskelista (kan uppdateras och ändras eftersom)

*Assistent - Jag menar egentligen en sån dära elektrisk hushållsassistent som man bakar bröd och dylikt i men missförstånd är välkomna. En personlig assistent eller vilken annan assistent som helst blir utmärkt bra.
*Ny tank till min motorcykel- Eftersom jag krossade hjärtat på mig själv i somras när jag välte motorcykeln stillastående och skapade en GIGANTISK (2*2 millimeter) buckla på min tank, vill jag ha en ny. Helt plötsligt har jag blivit perfektionist. TÄNK om det kunde smitta av sig lite på min inställning till städning.
*Antik fotogenlampa- de luktar gott och lyser mysigt
*Grytor- hemmafruÅsa växer sig större och större
*Vävd trasmatta i rött- den vill jag egentligen ha nu, så jag kan ha den som del i julpyntet. Fast det är mest i protest jag önskar mig den. Tanterna i vårt hus har fått ett helt rum i källaren(-aaaaalldeles gratis! skröt de om i förrgår) där de har proppat in massa vävstolar som bara står. -Men du får inte använda dem, det är våra privata! Fick jag till svar när jag blev alldeles upprymd och entusiastisk efter rundvandringen och redan hade hunnit börja planera hur min matta skulle se ut. KUNDE DE INTE SAGT DET INNAN DE VISADE MIG RUMMET. Jag tror de njöt lite av att plåga mig för sen fortsatte de och prata jättelänge om hur härligt och rogivande det var att väva, och hur snabbt det gick att skapa en fantastiskt vacker matta. Och det var ju väldigt synd att jag var så intresserad för det fick då verkligen inte plats med ytterligare en vävstol. BLÄ!

Helt plötsligt har denna suspekta text dykt upp på exakt varje toalettlock på varenda toalettstol på hela min arbetsplats. Det är inte utan att man nästan blir lite mörkrädd. Ungefär som om det skulle stå -Nice doing business with you!
Jag vill inte ha några meddelande från min toalett som jag kanske just använt till de mindre trevliga sakerna man gör i livet. Och jag vill inte att den ska vilja att jag ska komma tillbaka dit, ungefär som att den registrerat att jag varit där. Jag vill inte heller få order från den toalett jag suttit på om vad jag ska göra när jag är klar.
En kuslig sak som slog mig är att ordern om att stänga locket kanske är resultatet av mitt klagande på lukt- och synintryck man under senare tid drabbats av på vår arbetsplats. Som om ett stängt lock skulle göra bristen på rengöring efter en rejäl tarmrensning mindre osmaklig. Man kommer ju ändå se eländet när man öppnar locket sen.
HUGA!

Här är min pappa som jag tycker jättemycket om. Han har blivit riktigt go på gamla dar. Det roliga med att ha så unga föräldrar som jag har, är att jag har sett dem bli vuxna lite också. 
Min pappa spelade förresten prinsen i den tecknade versionen av Askungen på 80-talet för den som inte visste det. 
Det var iallafall Åsa 3 år övertygad om!

Min lilla pudel har sällat sig till alla andra knäppa pudlar i världen och blivit ett komplett pucko. I tid och otid så morrar han för att visa missnöje eller för att han bara helt enkelt känner för det. Inget mer än så, bara morrar. Det låter inte nåt vidare trevligt och man blir inte riktigt klok på vad han vill med sitt morrande egentligen. Eftersom man har förstått genom tv och sånt att en morrande hund är en ouppfostrad, aggressiv och dålig hund så har vi gjort det mesta för att han ska sluta med det här beteendet.
Den senaste insatsen härstammar ur något som min sambo hört från en hundpsykolog (hur tar man den examen?).
Den går ut på att man ska lära hunden att morra på kommando för att man då styr hunden till att inte morra när han inte fått det kommandot. SUPER tyckte vi, vilken grej, jättesmart!
Så den senaste veckan har vi då alltså försökt att få honom att morra och när han gjort det har vi överöst honom med beröm och gett honom massa skinka.

Resultat: Vår pudel är inte dummare (eller smartare) än att han nu morrar för allt HELA TIDEN och sedan viftar på svansen och väntar på beröm och gottis. Problemet har alltså blivit 10 ggr värre, men vi ska ge det lite mer tid.

Förkylningen måste ha satt sig på mina öron också, konstaterade jag idag nu när syret åter nått min hjärna efter att min kropp minskat sin snorproduktion avsevärt. Hela dagen igår gick jag och bubblade och skrattade för mig själv efter ett program jag lyssnat till på P1. Där hade man bjudit en specialist för expertkommentarer till ett ämne jag inte minns. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att skratta efter expertens presentation. -Idag har vi speciellt bjudit in Professor Hajsbajs!? som är expert på blablabla!
HAHAHAHA han kan ju bara inte ha hetat så. Det värsta är att jag inte minns vilket program det var så jag har inte kunnat kolla upp om det stämde.
Heter han så är det synd om killen. Spelar ingen roll om han är professor. Hör någon någonsin vad han har att säga efter att han sagt sitt namn?
Vad skulle hända om han träffade kronprinsessan och ljuv musik skulle uppstå? Skulle hon ta hans namn vid eventuellt giftemål?

Har har vi snö nu..massa snö! Det är vitt överallt och det ser mer ut som januari än november. Alla på jobbet har snörvlat i flera veckor. Förra fredagen skröt jag vitt och brett med ett litet hånleende till mina snoriga kollegor om att jag minsann inte varit förkyld på 2 år och att det kunde jag tacka Esberitox för.
SJÄLVKLART så blir det så, att varenda gång man säger -Jag har aldrig eller -det var jättelängesen.. så blir man drabbad av det man säger att man aldrig eller väldigt längesen drabbats av. Esberitox till trots, på söndagen bestämde min kropp att nu ska du få äta upp det du sa. VARSÅGOD här har du en fetingförkylning! Detta resulterade i att jag varit sängliggande i 3 dagar och har förbrukat ett mindre i-lands årsförbrukning av snytpapper.
Jag har dock varit ute och promenerat med hunden under de här dagarna. Det har inte blivit många eller långa promenader men jag har varit så illa tvungen när han stått och hoppat med benen i kors och kopplet i munnen framför dörren.
Igår när vi tog promenaden mitt på dagen möttes vi av en förvirrad mygga!!! som med en helt skräckslagen flackande blick flög i cirklar och nästan tog sig för pannan för att han inte trodde sina ögon. Först tänkte jag att jag nu blivit komplett sinnesrubbad av syrebristen som följd av mina helt igenkloggade nasala delar. Men efter frenetiskt blinkande och lite ögongnugg var myggan fortfarande kvar.
Aldrig har jag kunnat läsa av en mygga som igår. Jag såg verkligen hur tankarna snurrade runt i hans lilla mygghuvud -VA I TUSAN!!??! Jag måste ha tagit av vid fel avfart! HUR hamnade jag i Sibirien??
På vägen hem sen tyckte jag lite synd om den där stackars myggan och undrade hur den skulle klara sig och vart den skulle ta vägen. OKEJ! Då förstår ni kanske exakt HUR sjuk jag är ;)

Det konstiga med min förkylning är att en del av sjukdomssymptomen verkar vara ett sjukligt sötsug, för jag har ohämmat formligen tryckt i mig mat och godis i 3 dagar. Jag har fått en intensiv viktökningskurva som nästan liknar min gravida kompis från gymnasietiden (fast hon har gjort sin ökning på SJU månader ;) ). Med andra ord. Jag tycker väääldigt synd om mig själv.

DILEMMA: 1: Hur ska jag kunna återvända till jobbet efter mitt fredagshånande följt av 3 förkylningssjukdagar.
2: Hur ska jag ha råd med en ny garderob efter min rekordförtjockning?