Än en gång har det ryckt i min sambos köptarm med förkärlek för fula bilar. Idag var vi i Övik och kollade på en stor ful fyrkantig röd SAAB 9000. Ögonen lös på min sambo hela vägen dit och han var mer uppspelt än på självaste julafton. Nu visade det sig dock att, som min kille uttryckte det, ett oljud i motorn uppstod vid kraftig gasning!? Så det blev inget köp....YAAAY!! ;) Inte hängde jag läpp för det direkt.

När vi var på väg därifrån sa min sambo att han tyckte att det var så trevligt att jag varit så delaktig i köpdiskussionen och så social med säljaren. Nu är inte jag vanligtvis en osocial människa, men köp- och sälj-situationen har normalt en ypperligt hög placering på min skräcklista. Jag ogillar starkt den obehagliga procerdur som köpandet/säljandet innebär. Speciellt när min pojkvän är inblandad för han är ett fullblodsproffs. Han har inga skrupler och blir precis som en haj som fått blodvittring. Med nåt lite galet i blicken slänger han ut kommentarer som -Bilen är okej, men jag kan bara inte ge dig mer än "blabla" (där blabla oftast innebär ett svidande skambud) det förstår du säkert själv! Bilen är inte värd en krona över det.
HJÄLP! HUGA! Rädd-för-att-trampa-på-tår-eller-vara-taskig-Åsa i mig blir lätt yr och ytterst besvärad av sånt och klarar vanligtvis inte av annat än att sitta kvar i bilen under hela förfarandet.

Varför var jag nu så social i detta fall?? För mig var det givet och min sambo genomskådade mig ögonblickningen. Ååååååsa....det var väl inte så att du var social för att få delicato-gottsaker?
Hehe... det var p r e c i s så det var. På uppfarten till säljaren stod nämligen en STOR lastbil med texten DELICATO på. Det var ett riktigt halleluja-moment om man ska använda lite sliten Idol-retorik. Aaaaahh som av ett mirakel fick jag röntgensyn och såg rätt igenom det kraftiga höljet som täckte flaket. Och vad såg jag...joo hyllmeter och gigantiska pallar fyllda med allehanda godsaker av kaffedoppskaraktär.
Och skulle det bjudas på sånt så var knappast jag en som tänkte sitta och sura och gömma mig i bilen.

En äkta godisråttas ränder går ALDRIG ur. Believe you me! Spelar ingen roll om jag åt godis tills jag kräktes när jag var liten. Det minskade knappast mitt kärleksförhållande till sockerstinna ätbara saker.

Och det var äkta besvikelse som fanns i mitt hjärta på vägen därifrån, och det berodde INTE på att vi inte köpt bilen kan jag avslöja!