Min sambos systers son heter Linus och är 2,5 år gammal. Fram tills nu har de bott i Wien och bara hälsat på under somrarna och under julen. Det är ju bara för jädra sött när småttingarna utvecklas och det blir verkligen tydligt hur mycket som händer med barn hela tiden när man bara träffas en gång i halvåret.

I somras hade Linus börjat prata. Han lärde sig snabbt både mitt och min pojkväns namn....typ. HOOSCHAN och DEAS blev vi.

Nu har de flyttat hem för att bosätta sig i Ö-vik och Linus har verkligen utvecklats språkmässigt. På alla sätt utom ett tycker jag att det är fantastiskt. Nu när jag kommer för att hälsa på dem kommer nämligen lilla Linus springande med öppna armar och skriker Ååååååååååsnan. Ja, ÅSNAN! Man vill ju knappt krama ungen eftersom man blir så putt. Och ingenting funkar för att ändra det. Jag har i smyg försökt terapiprata honom till att lära sig att säga Åsa istället. Artikulerat så tydligt jag bara kan Å S A... åååååå sssss aaaaa. Provat att säga det snabbt, långsamt eller på ett jätteroligt sätt. Men det är bara att face it, jag är ingen pedagog. Jag kommer att få heta Åsnan hela vägen fram tills att han lär sig vad en åsna är, och då kommer han att fortsätta att säga det för att det är så kul att mitt namn är så likt namnet på ett trögt gammalt fult hästdjur som låter som en säl.
Jag kommer att få vara Åsnan tills han blir myndig, jag VET det. Skit också!

Ps. Okej, jag vet. Jag kanske inte vinner VM i ansiktsurklipp i Photoshop heller!