Blogg Le Åsa

...det vore nämligen väldigt bra. Jag är på tok för impulsiv för mitt eget bästa. För X antal veckor sedan fick jag ett sånt där jag-borde-verkligen-hitta-på-nåt-ryck orsakat av jag-kan-ju-ingenting-depp. Efter lite planlöst surfande på olika studieförbunds hemsidor slog jag till på en gitarrkurs för nybörjare. Det kändes ju bara så självklart. Klart jag ska lära mig spela gitarr. Jag har nog känsla för sånt, kanske...eller nåt. Det borde gå ganska fort. Poff  -anmälan skickad och jag kunde redan se mig själv sitta vid lägerelden och spela gamla gitarrklassiker. Anmälan bindande. Luuuungt, jag vill ju verkligen det här. Jag kanske kan starta ett band sen.

2 dagar senare. Bekräftelsemail på bindande webanmälan.. SKIT också, skickade jag den där?? GITARR??? Hur tänkte jag?? Lärde jag mig INGET för ett år sedan när jag fick för mig att jag skulle börja spela bas? Nä, såklart jag inte gjorde. Den övertygelsen om att jag skulle lära mig basspelandets sköna konster och därför bara var t v u n g e n att ha en bas med tillhörande förstärkare. Och det fick jag... Min övertygelse och motivation varade väl säkert i 3 hela dagar. Sedan dess fungerar basen mest som lägenhetsutfyllnad i en redan på tok för smockad lägenhet.
Hur skulle jag lösa det här då, äh, jag anmäler sambon också så slipper jag iallafall gå allena.. han fick ju faktiskt en gitarr i julklapp. Sagt och gjort.

Den här veckan började kursen. Vi ville ju inte gå. Tuuuusan va tråkigt!! Vaddå lägereldar förresten?? Har jag NÅGONSIN suttit framför en sån?? Och starta band...med vem?? Folk i min ålder och äldre som spelar musik ligger högst troligast på en helt annan nivå och vill väl inte ha en klinkande nybörjare som bandmedlem. Vilka finns kvar då på samma nivå...joo fjortisarna med rockstjärne- eller Idol 2008-drömmar. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att ta bort anmälan med hjälp av en dålig genomskinlig lögn om att det hade inträffat nåt oidentifierbart riktigt riktigt hemskt som gjorde att vi verklgien inte kunde (varken jag eller min sambo är direkt skitbra på att ljuga). Men samvetet brast när en ledsen studieförbundsmänniska sa att -jaaaaa...jag kan ju inte tvinga er. Men då måste vi ställa in heeela kursen.. följt av hundögon.

Så vi gick.

I onsdags var första träffen. Vi var 5 stycken deltagare. I motsats till mina farhågor om att vara 10 år äldre än alla andra visade det sig att jag och min sambo var yngst (om man inte räknar med läraren som är TJUGO år!!!)

Deltagare 1:
Vi hade Berra 50+ som var ohyggligt stolt över att ha en bror "In the business" som han sa. Och med det menade han en bror som spelade musik. Det var lite diffust vad exakt det var brorsan gjorde. Han slängde ut repliker som -Aaa asså jag skulle bett brorsan visa mig några ackord och lära mig spela så...men han e ju på turné då da vettu. - Eftersom brorsan är i branschen så är ju han jäävligt duktig da vettu och -SJÄKLKLART vet jag vem den sångaren är (som svar då läraren berättat att han spelar halvt bortglömda mindre kända artister och ska spela in dessa) brorsan är ju jäävligt insatt vettu. Å att spela in in studio och så vettu.
Vi pressade honom lite för att få lite mer information än bara "brorsan" (eller som han uttalade det bruuuschan). Motvilligt sa han nåt förnamn i stil med Nils-Henrik. Jo och han hade ju spelat en gång med Torleifs. EN GÅNG!?!?! och med TORLEIFS??! jaja..

Deltagare 2:

Kille 30+ med helblonderad lugg, bara luggen det andra var råttfärgat. Han hade en JÄTTEgammal (och jätteful) gitarr som han verkade så stolt över. Detta trots att den såg ut som om den legat på en sjöbotten de senaste 10 åren och var STÖRT omöjlig att stämma. Den var mycket mindre än alla andra gitarrer och lät mest som en full ukelele. Han kunde redan spela en låt, eller de första typ tre takterna iallafall. Och den spelade han HELA (ursäkta språket men JÄVLA) TIDEN på sin falskklingande minigitarr. Och vilken låt var det då. Såklart inledningen "Nothing else matters" med Metallica. Vilken annars!?

Deltagare 3:

Lite vilsna Ann-Marie 40+ som liksom var lite förvirrad och bortkommen nästan hela tiden. Och även om hon satt ner hela tiden så var hon otroligt fumlig och klumpig och tappade gitarren ömsom slog i den i stolen/läraren/sig själv. Hon var långsammast med allt och verkade inte alls förstå vad vi sysslade med. Hon hade jättesvårt med allt vi gjorde och slog jättesvagt på strängarna som för att dölja alla felslag. När det var 10 minuter kvar berättade hon helt plötsligt att hon redan gått två gitarrkurser nyss. Inte en men TVÅ kurser. Och hon var ändå helt ute och cyklade och var (förlåt men det är sant) absolut sämst av alla (som inte alls spelat nåt tidigare)

Deltagare 4:

Min sambo!! Å han kan alla moves! han är resultatatet av en korsning mellan en krogtrubadur och en strandraggare. Fast på ett väldigt sött sätt. Ni vet, peka med fingret och nicka med huvudet när han tycker att han fått till det riktigt bra (dvs ofta). För han är bäst i gruppen, på riktigt, and heeee likes it!! ;) Och fottaktsstamp..jättehögt..är han jättebra på.

Deltagare 5:

Jag i egen hög person och jag är nog den värsta nybörjargitarrgruppsdeltagaren av oss alla. Jag har nämligen extremt lite självdistans. Och jag har otrooligt svårt att förlika mig med tanken att jag inte behärskar något på en gång. Jag är den där rätt irriterande personen som hela tiden ska skämta bort allt och som får panik med stort P när vi ska spela en och en inför varandra. Kunde jag gitarrmima så skulle jag. Jag vill nästan inte ens försöka ackorden vi lär oss och blir alldeles besvärad och skruvar hemskt på mig när vi alla ska sitta och spela i takt. Jag håller liksom på att skämmas ihjäl för att jag tycker att det är SÅ pinsamt och ska säga små ursäktande fraser som -Jaha, så är man tillbaka på lågstadiet igen eller... -Nje näääee det måste vara nåt fel på min gitarr, den spelar liksom inte i takt..

Återkommer med uppdatering om hur det går. Måste säga att jag blir mäkta förvånad om alla 5 är kvar om 5 lektioner. När gamlingar (25+ upp till 90) får sådana idéer för sig varar motivationen sällan länge. Det finns ju en mening till att man sitter i soffan varje kväll och har "Let´s Dance" som favoritprogram. Jo, man är lat, bekväm och raka motsatsen till en hurtbulle. Såna blir det inga lägereldsvirtuoser av. Vi mår ändå bara bäst av att drömma om att vara det!

Min sambos systers son heter Linus och är 2,5 år gammal. Fram tills nu har de bott i Wien och bara hälsat på under somrarna och under julen. Det är ju bara för jädra sött när småttingarna utvecklas och det blir verkligen tydligt hur mycket som händer med barn hela tiden när man bara träffas en gång i halvåret.

I somras hade Linus börjat prata. Han lärde sig snabbt både mitt och min pojkväns namn....typ. HOOSCHAN och DEAS blev vi.

Nu har de flyttat hem för att bosätta sig i Ö-vik och Linus har verkligen utvecklats språkmässigt. På alla sätt utom ett tycker jag att det är fantastiskt. Nu när jag kommer för att hälsa på dem kommer nämligen lilla Linus springande med öppna armar och skriker Ååååååååååsnan. Ja, ÅSNAN! Man vill ju knappt krama ungen eftersom man blir så putt. Och ingenting funkar för att ändra det. Jag har i smyg försökt terapiprata honom till att lära sig att säga Åsa istället. Artikulerat så tydligt jag bara kan Å S A... åååååå sssss aaaaa. Provat att säga det snabbt, långsamt eller på ett jätteroligt sätt. Men det är bara att face it, jag är ingen pedagog. Jag kommer att få heta Åsnan hela vägen fram tills att han lär sig vad en åsna är, och då kommer han att fortsätta att säga det för att det är så kul att mitt namn är så likt namnet på ett trögt gammalt fult hästdjur som låter som en säl.
Jag kommer att få vara Åsnan tills han blir myndig, jag VET det. Skit också!

Ps. Okej, jag vet. Jag kanske inte vinner VM i ansiktsurklipp i Photoshop heller!

Jag har bott i Norrland i drygt 4 år nu och jag måste säga att jag har fått många av mina charmiga fördomar bekräftade. Dock inte när det gäller skoter. Inte helt och fullt iallafall. Jag var HELT övertygad om att skoter helt hade förhindrat bilens framfart i det moderna samhället häruppe. Jag trodde på fullt allvar att man tog skotern till jobbet eller var annanstans man skulle. Nu vet jag att skotern enbart används i "frilufts"-syfte, dock mycket regelbundet under vinterhalvåret. Nåja det finns väl en och en annan som tar skotern till jobbet också, för merparten äger ett sådant fordon.

Jag hade aldrig åkt skoter och min första upplevelse ägde rum under mitt första år med min sambo. Han hade en stor halvskruttig variant av skoter som vi tog på tur under vår första vinter ihop. Åsa klädde sig i ett par snygga jeans, en citytäckjacka (alltså en sån storstadsmänniskojacka som ser ut som om den är varm, men inte är det) och ett par ofodrade skor. Efter att ha blivit tittad på som man tittar på en gullig men inte så smart liten flicka blev jag snabbt ombytt till gamla avlagda omoderna och på tok för stora skoterkläder i sann michellingubbestil. Hur som helst, jag var varm. Stockholmaren (moi) sattes på "bönpallen" och fick de kommande 3 timmarna skumpa omkring i skogarna och på skoterlederna med ett krampaktigt tag om ömsom handtagen ömsom föraren. FULLKOMLIGT l i v r ä d d för att bli avkastad. Kär upp över öronen vill man ju inte klaga direkt eller ge honom bekräftelse på eventuella stockholmstjejsfördomar.

Resultat: Akut illamående, synrubbningar och fullkomligt lamslående migrän som slutade med ett besök på akuten.

Skotertur nummer två

Min norrlänning hade i en öm omtanke med första skoterturen i färskt minne införskaffat sig sprojlans ny skoter med tillhörande skoterpulka. En söt liten anordning med bekväm "fotölj" inne i en pulka täck av ett "tält". Allt för att göra turen så oskotrig och bekväm som möjligt. Skoterpulkan används väl egentligen främst för barn och jag tyckte det lät som en strålande idé. Stockholms-Åsa kommer på den strålande idén att hon faktiskt då kan plocka med sig nagellack och en bok att sysselsätta sig med under den lagom roande turen (ja, jag får ont i ansiktet av genans nu). I hennes värld åkte man nämligen bara motorfordon för att transportera sig från A till B. Väl iväg blev det snabbt uppenbart att någon mysig lugnt puffande lästur skulle det ju sannerligen inte bli fråga om. Istället för att sitta och skumpa runt bakpå skotern satt jag nu istället på en hundra gånger värre skumpigare plats. Centrifugalkraften gjorde sig minst sagt gällande och jag kände mig som en stackars ping-pongboll i en lottomaskin. Inte nog med detta. Pulkan var placerad precis bakom skoterns avgasrör som spydde ut stinkande kräkgas rätt in i mitt lilla "tält" som sen stannade kvar just på grund av tältkonstruktionen. Har du någon gång hört hur en skoter låter förstår du att det är stört omöjligt att göra sig hörd genom ljudet, speciellt när man sitter fängslad i ett plasthölje och vägrar släppa taget om "fotöljen". Jag försökte ett tag lite panikartat att vifta och veva med ena armen mot min sambo. Jag insåg dock rätt snabbt att han inte har ögon i ryggen. Så där fick jag sitta fram tills Ante bestämde sig för att det var fikapaus. Jag lärde mig den här vägen att det tar lång tid för honom att arbeta upp ett fikasug...JÄTTElång tid!!

Resultat: Se skotertur 1 och gångra det med 100 och lägg till en pudel med samma symptom eftersom vi tyckte att det var sketasmart att ha honom med i pulkan.

Skotertur nummer 3

Eftersom min sambo fått en bil efter sin morfar som han av sentimentala skäl inte kan göra sig av med (WUHUU) har hans köp-nåt-med-motor-tourettes fått koncentreras till att enbart innefatta motorcyklar och skotrar (och en och annan båt emellanåt). Därav ny skoter vintern -07 och tillika nya önskemål om en skoterintresserad flickvän. Denna gång införskaffades en supermodern superbekväm skoter med värmehantag för kylakänsliga gnällande flickvänner. Jag bestämde mig för att göra hela skoterbiten "the Stockholm way". Jag köpte mig ett stycke snygga skoterkläder och fyllde ryggsäcken med godis.

Resultat: En härlig härlig skotertur (med en ännu härligare fikapaus)

SLUTSATS: Tredje gången gillt,  och man kan få en Stockholmare att gilla det mesta bara det köps till lite häftiga tillbehör och spejsiga attiraljer


Cyklopögonbryn!? i fasiken så snygga skoterkläder

Jag har fått ett sår på handen som gör jätteont. Det är gansterpudeln som har varit igång igen och det är helt och hållet mitt fel. Jag har mig själv att skylla. Det jobbiga med mitt sår är bara att det är så kaxigt. Titta riktigt noga så ser ni nog att mitt sår riktigt HÅNLER åt mig med en gnugga-in-i-ansiktet-du-är-ett-pucko-min. Så jag har gått omkring och känt mig irriterad i flera dagar nu enbart för att det stör mig att såret tycker att det har rätt att ha en åsikt i frågan. Sen stör det mig också att min hand nu ser ut som "Tummen" (ni vet den tecknade boken) med påssjuka. Men skrattar först som skrattar sist...i siiiinom tiiid kan man pilla BORT sårskorpor... MOAHAHAHAHAHA

Det var en gång en Åsa och hennes syster Limpan som gick in på Åhléns i Vällingby för att köpa en varsin ansiktshudkräm för runt 50-lappen. På vägen till krämhyllorna snubblar de över en anmärkningsvärt smaklöst mejkad försäljningschef från Clinique som av någon bisarr anledning tror att vi har massa pengar som vi vill lägga på just hennes produkter (och det var inte vår luxuösa klädstil som kan ha misslett henne).
Kvinnan i missklädsamt kolorerat läppstift (kladdat minst 1 cm utanför läppkanten, troligtvis i tron om att ge illusionen av större läppar) utbrister att hon har lösningen på våra uppenbara hudproblem. Lång utläggning, innehållandes total och skrupelfri smutskastning av andra produkter och en "hudanalys" med någon konstig mall med skjutfönster, följer. I tjockt lager foundation indränkt i litervis av puder skriker hon rätt ut vid svaret på frågan om vad jag tvättar ansiktet med. Som är tvål! Kvinnan flaxar med armarna och slår sig för bröstet så intensivt att jag blir övertygad om att jag av misstag har sagt att jag tvättar mig med fläsksvål eller hundbajs.
-DÅÅÅÅÅÅÅÅÅ, dåååå förstår jag att du ser ut som du gör.
Efter ytterligare psykisk metodisk nedbrytning av mig och min syster med uttryck som -Inte konstigt att du är torr som ett fnöske, din hud håller i princip att helt fnasas av och -Jag såg dina bucklor och finnar så fort du klev in genom dörren springer hon och hämtar ett helt sortiment av produkter som vi bara MÅSTE ha. Efter att vi tittat på priserna och fått magknip och varit tvungna att sätta oss ner är hon "lite schysst" med oss och hjälper oss att prioritera fram de riktigt absoluta måstena. Hon "closes the deal" med att -Jag ööönskar verkligen att jag kunde få se er när ni använt de här i 2 månader, det kommer vara fantastiska resultat.

Effekt på plånboken: MINUS ETTUSENTVÅHUNDRA KRONOR (och dryga 8-900 kr för syrran)

Kvinnan förtjänar en försäljningsoscar!!