Blogg Le Åsa

Testar mobilblogg igen, de hade visst bytt nummer. Man brukar säga på såna där mode-bli-modell-program att man måste ha en personlig gångstil på catwalken. Om det är nyckeln till framgång så har vi en blivande supermodell i Moa

Den här trillade jag över, kanske sist av alla i Sverige. Men det är min blogg och jag lägger in vad jag vill, även om alla andra redan sett det. För det här är så kul. Jag gissar att personen som gjort annonsen inte är jättebra på engelska. Förmodligen är den personen inte heller speciellt bekant med jag-hjärta-tekniken och har med största sannolikhet inte förstått turist-t-shirtarna med INY utan tror säkert att alla länder har svenska turisttröjor som beskriver att man är "i New York! och sen bara lite random ett sött hjärta mitt i allt.
Inte helt lyckat läge att byta ut o:et mot ett gulligt hjärta i Locums fall. Men SÅ kul! Tack Locums puckade PR-byrå!!

Idag är ingen vanlig dag, idag är Åsa naaamnsdag!!! Hoppas jag får en brasilienresa av A. Det känns helt rimligt.

Blev påmind från en annan blogg om ett gammalt citat av Doktor Alban...

Han fick en gång i tiden frågan "Vad är synd enligt dig?"  av en reporter
och Alban svarar: "Synd är när man vill att något ska hända...... och så händer det inte........Då är det synd när det inte händer"

Åååå vad jag älskar det!!!

Vi städade ur kökslådorna i veckan och fann detta urklipp. Först kunde jag inte riktigt fatta varför jag sparat en notis från Tidningen Ångermanland om ett vanligt litet krogbråk (nej, det är inte min sambo som är 25-åringen ;) ) Sen läste jag notisen. Hittar ni "det sjuka/roliga"?

...det vore nämligen väldigt bra. Jag är på tok för impulsiv för mitt eget bästa. För X antal veckor sedan fick jag ett sånt där jag-borde-verkligen-hitta-på-nåt-ryck orsakat av jag-kan-ju-ingenting-depp. Efter lite planlöst surfande på olika studieförbunds hemsidor slog jag till på en gitarrkurs för nybörjare. Det kändes ju bara så självklart. Klart jag ska lära mig spela gitarr. Jag har nog känsla för sånt, kanske...eller nåt. Det borde gå ganska fort. Poff  -anmälan skickad och jag kunde redan se mig själv sitta vid lägerelden och spela gamla gitarrklassiker. Anmälan bindande. Luuuungt, jag vill ju verkligen det här. Jag kanske kan starta ett band sen.

2 dagar senare. Bekräftelsemail på bindande webanmälan.. SKIT också, skickade jag den där?? GITARR??? Hur tänkte jag?? Lärde jag mig INGET för ett år sedan när jag fick för mig att jag skulle börja spela bas? Nä, såklart jag inte gjorde. Den övertygelsen om att jag skulle lära mig basspelandets sköna konster och därför bara var t v u n g e n att ha en bas med tillhörande förstärkare. Och det fick jag... Min övertygelse och motivation varade väl säkert i 3 hela dagar. Sedan dess fungerar basen mest som lägenhetsutfyllnad i en redan på tok för smockad lägenhet.
Hur skulle jag lösa det här då, äh, jag anmäler sambon också så slipper jag iallafall gå allena.. han fick ju faktiskt en gitarr i julklapp. Sagt och gjort.

Den här veckan började kursen. Vi ville ju inte gå. Tuuuusan va tråkigt!! Vaddå lägereldar förresten?? Har jag NÅGONSIN suttit framför en sån?? Och starta band...med vem?? Folk i min ålder och äldre som spelar musik ligger högst troligast på en helt annan nivå och vill väl inte ha en klinkande nybörjare som bandmedlem. Vilka finns kvar då på samma nivå...joo fjortisarna med rockstjärne- eller Idol 2008-drömmar. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att ta bort anmälan med hjälp av en dålig genomskinlig lögn om att det hade inträffat nåt oidentifierbart riktigt riktigt hemskt som gjorde att vi verklgien inte kunde (varken jag eller min sambo är direkt skitbra på att ljuga). Men samvetet brast när en ledsen studieförbundsmänniska sa att -jaaaaa...jag kan ju inte tvinga er. Men då måste vi ställa in heeela kursen.. följt av hundögon.

Så vi gick.

I onsdags var första träffen. Vi var 5 stycken deltagare. I motsats till mina farhågor om att vara 10 år äldre än alla andra visade det sig att jag och min sambo var yngst (om man inte räknar med läraren som är TJUGO år!!!)

Deltagare 1:
Vi hade Berra 50+ som var ohyggligt stolt över att ha en bror "In the business" som han sa. Och med det menade han en bror som spelade musik. Det var lite diffust vad exakt det var brorsan gjorde. Han slängde ut repliker som -Aaa asså jag skulle bett brorsan visa mig några ackord och lära mig spela så...men han e ju på turné då da vettu. - Eftersom brorsan är i branschen så är ju han jäävligt duktig da vettu och -SJÄKLKLART vet jag vem den sångaren är (som svar då läraren berättat att han spelar halvt bortglömda mindre kända artister och ska spela in dessa) brorsan är ju jäävligt insatt vettu. Å att spela in in studio och så vettu.
Vi pressade honom lite för att få lite mer information än bara "brorsan" (eller som han uttalade det bruuuschan). Motvilligt sa han nåt förnamn i stil med Nils-Henrik. Jo och han hade ju spelat en gång med Torleifs. EN GÅNG!?!?! och med TORLEIFS??! jaja..

Deltagare 2:

Kille 30+ med helblonderad lugg, bara luggen det andra var råttfärgat. Han hade en JÄTTEgammal (och jätteful) gitarr som han verkade så stolt över. Detta trots att den såg ut som om den legat på en sjöbotten de senaste 10 åren och var STÖRT omöjlig att stämma. Den var mycket mindre än alla andra gitarrer och lät mest som en full ukelele. Han kunde redan spela en låt, eller de första typ tre takterna iallafall. Och den spelade han HELA (ursäkta språket men JÄVLA) TIDEN på sin falskklingande minigitarr. Och vilken låt var det då. Såklart inledningen "Nothing else matters" med Metallica. Vilken annars!?

Deltagare 3:

Lite vilsna Ann-Marie 40+ som liksom var lite förvirrad och bortkommen nästan hela tiden. Och även om hon satt ner hela tiden så var hon otroligt fumlig och klumpig och tappade gitarren ömsom slog i den i stolen/läraren/sig själv. Hon var långsammast med allt och verkade inte alls förstå vad vi sysslade med. Hon hade jättesvårt med allt vi gjorde och slog jättesvagt på strängarna som för att dölja alla felslag. När det var 10 minuter kvar berättade hon helt plötsligt att hon redan gått två gitarrkurser nyss. Inte en men TVÅ kurser. Och hon var ändå helt ute och cyklade och var (förlåt men det är sant) absolut sämst av alla (som inte alls spelat nåt tidigare)

Deltagare 4:

Min sambo!! Å han kan alla moves! han är resultatatet av en korsning mellan en krogtrubadur och en strandraggare. Fast på ett väldigt sött sätt. Ni vet, peka med fingret och nicka med huvudet när han tycker att han fått till det riktigt bra (dvs ofta). För han är bäst i gruppen, på riktigt, and heeee likes it!! ;) Och fottaktsstamp..jättehögt..är han jättebra på.

Deltagare 5:

Jag i egen hög person och jag är nog den värsta nybörjargitarrgruppsdeltagaren av oss alla. Jag har nämligen extremt lite självdistans. Och jag har otrooligt svårt att förlika mig med tanken att jag inte behärskar något på en gång. Jag är den där rätt irriterande personen som hela tiden ska skämta bort allt och som får panik med stort P när vi ska spela en och en inför varandra. Kunde jag gitarrmima så skulle jag. Jag vill nästan inte ens försöka ackorden vi lär oss och blir alldeles besvärad och skruvar hemskt på mig när vi alla ska sitta och spela i takt. Jag håller liksom på att skämmas ihjäl för att jag tycker att det är SÅ pinsamt och ska säga små ursäktande fraser som -Jaha, så är man tillbaka på lågstadiet igen eller... -Nje näääee det måste vara nåt fel på min gitarr, den spelar liksom inte i takt..

Återkommer med uppdatering om hur det går. Måste säga att jag blir mäkta förvånad om alla 5 är kvar om 5 lektioner. När gamlingar (25+ upp till 90) får sådana idéer för sig varar motivationen sällan länge. Det finns ju en mening till att man sitter i soffan varje kväll och har "Let´s Dance" som favoritprogram. Jo, man är lat, bekväm och raka motsatsen till en hurtbulle. Såna blir det inga lägereldsvirtuoser av. Vi mår ändå bara bäst av att drömma om att vara det!

Vi har en kompis som har alla armband från samtliga festivaler denne varit på kvar runt armen. Här kan man nog finna gamla reliker som Hultfred -94 och liknande. Personen i fråga är 30+ men det är ändå lite sådär tonårssött att spara alla banden eftersom personen troligen fortfarande tycker att händelserna var väldigt viktiga. Och det var de nog säkert också.
Trots att det är högst ohygieniskt, iallafall i mina ögon, med tanke på vad banden utsätts för under en normal festivalperiod (speciellt när det gäller absorberande tygband), så går det inte att undgå att tycka att det är alldeles bedårande charmigt. (du vet vem du är ;) )

För ett par dagar sedan besökte jag och sambon Paradisbadet i Ö-vik. Det är ett äventyrsbad med vattenrutschkanor och fontäner och annat skoj som det jag skulle gissa att deras främsta klientel, 5-13-åringa småglin, tycker är helfräckt. Vid inträdet fick man ett band runt armen inte helt olikt det man får vid festivaler. Nu har min sambo haft på sig det i flera dagar. Bandet har nu börjat luckra upp sig och lukta lite gammalt lim och klor, och jag börjar på allvar undra om jag kommer få leva med det här bandet i 10-15 år till. Hemska tanke!

Fråga: Se rubrik!


The åkband

Förkylningen måste ha satt sig på mina öron också, konstaterade jag idag nu när syret åter nått min hjärna efter att min kropp minskat sin snorproduktion avsevärt. Hela dagen igår gick jag och bubblade och skrattade för mig själv efter ett program jag lyssnat till på P1. Där hade man bjudit en specialist för expertkommentarer till ett ämne jag inte minns. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att skratta efter expertens presentation. -Idag har vi speciellt bjudit in Professor Hajsbajs!? som är expert på blablabla!
HAHAHAHA han kan ju bara inte ha hetat så. Det värsta är att jag inte minns vilket program det var så jag har inte kunnat kolla upp om det stämde.
Heter han så är det synd om killen. Spelar ingen roll om han är professor. Hör någon någonsin vad han har att säga efter att han sagt sitt namn?
Vad skulle hända om han träffade kronprinsessan och ljuv musik skulle uppstå? Skulle hon ta hans namn vid eventuellt giftemål?