Hör upp!!
Ungar, använd för tusan solskydd. Jag trodde faktiskt det var nåt jäkla larv solskyddsmakarna försökte lura i oss bara. Att deras smet gjorde skillnad. Jag har då aldrig märkt nån. Men häromdagen kladdade jag ändå lite oengagerat på lite smörja (haha, smörja..). Bara lite på axlarna och drog ner resterna sådär lite på överarmen. Och dra mig baklänges. Nu har jag jordens mongobränna. Det ser ut som att jag fått nån äcklig innerarmssvamp. Eller, ve och fasa, brontosaurus-herpes. På innerarmen. Sjukt. Sjukt!
Nya intressen
Jaha här sitter jag en solig förmiddag och PLANTERAR. Som en annan pensionär. Jag börjar jobba kvart i TRE. Jag borde som alla andra ungdomar ligga och sova nu då. Eller åtminstånde ligga i bikini och sätta en bränna på fläsket.
Nåja, jag sitter iallafall i underkläderna (modell tantkonkaronger) och i solen så jag kan låtsas att det är för den och inte blommorna jag sitter här.
Det bor bara 100åringar här vid stugan. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket rynkig hud. Enda nöjet för dem verkar vara att åka bil och spionera. Så det är skytteltrafik här! Och alla ser ut som de käkat minst 10kg glosylt och ätit lika mycket blänggröt till. Klart det är spännande!! Klart jag förstår dem! Nu kan de ju berätta om den där stockholmskan som satt spritt språngande (ja i deras version lär jag bli det), som en hippie, och lekte med jord i trädgården.
Pudeln har blivit nakenhund
Hilding har en ny frippa. Han smög ut från hundsalongen med svansen mellan benen, helt avskalad sitt forna långa krull-svall. Så jag väste lite åt honom
HUR TUFF ÄR DU NU DÅ?? VA VA?? Inte så cool längre kanske!?
För att hålla honom på mattan lite bara.
Det funkade nån dag, effekten av frisyren och min mobbing. Nu har han anpassat sig, likt en kloakråtta (han ser ut som en sån oxå) och är minst lika kaxig som förr. Nu är han kung igen. Nu kan man tydligen skälla ut stora svarta rottweilers trots att man ser ut som ett litet tillbehör till deras frukost. Eller ett av deras mindre tuggben.
Han skapade även det här
Tänkte låtsas att jag hittat den här roliga psalmen själv. Som att jag hittade den vid mitt senaste besök i kyrkan, då jag inte bara var där på en flyktig visit utan även tog mig tid att bläddra i psalmböcker och kanske sjunga en bit. Men nä, allvarligt. Vem hade trott mig?
Det enda fromma delen av mig dyker bara upp i samband med intag av ett gäng treo comp efter ett migränanfall. Då blir jag nästan lite religiös. Då dyrkar jag och det är den enda gång jag vill tillbe. Ja, inte gud förstås utan den lilla brustabletten.
Jag har snott bilden rakt av och får väl istället för att ta credit för fyndet säga nåt dråpligt om hur pervo gud är. För den här psalmen måste väl vara beviset på det? För det är väl gud som har skrivit alla psalmerna i psalmboken?!
En såndära utmaning
Jag gör ju aldrig sånt här eftersom jag inte ser vari utmaningen ligger. Kussen min har nu dock givit mig en sådan och jag känner mig spontant provocerad och antar därmed denna. Sen är jag lite rädd för repressalier om jag skiter i det. Min kusse är en grym elak jävel med ärr i hela ansiktet och blodsprängda ögon och som inte skulle tveka att göra slavsylta av mig om jag nonchade utmaningen (jo, eller hur ;) )
Bloggar jag läser förutom hennes (och de andra jag redan länkat, för de läser jag dagligen) är
Hennes blogg is the shit! Har ingen aning om vem människan är men hon är grymt kul och är förmodligen något bland det coolaste som gått runt i ett par skor.
Kollega. besöker bloggen...blir förbannad (för hon inte uppdaterat), bestämmer mig för att sluta läsa den som straff!? (ja, oj vad straffad hon ska känna sig). Och sen gör jag om allt från början nästa dag.
Vänner från när vi var i Thailand, kul att kolla in vad de pysslar med och följa deras lilla dotter (som var en liten ostbåge i magen när vi lärde känna dem)
KATRIN SCHULMAN
Den begåvadske (förlåt, var tvungen, ska skicka skicka det som förslag till böjning av verb till SAOL) av Schulmänningarna. Eller åtminstånde den driftigaste.
Sen ska man tydligen skicka utmaningen vidare men jag tror jag skippar den delen. Jag menar. Vad gör jag om nån misslyckas? Eller om nån jag u t m a n a r har en latent paranoia/psykopat-psyksjuka liggandes och det här blir droppen/startskottet. Och så blir jag förföljd trakasserad och slutligen gjord köttfärs av. Nä, huvvaligen.
Hittade lite booze i sommarstugan
Osäker på vad du ska dricka på partyt? Har systemet stängt? Är du alkoholist och vill ha en billig fylla? Jag väljer T-gul fest-val.
ps. nörden på trädgårdsmoppen i bakgrunden med knäna vid hakan är Andreas
Andreas Joey- jag är inte nummer ett
Min sambo kom hem sent iförrgår med något alldeles lyriskt i blicken. Sådär riktigt fånigt förälskat. Han kom och la sig i sängen (där jag låg och mest fjärtade och kollade på tv och brydde mig om min egen business). Efter en stunds lyckligt suckade och nästan viskade han fram
"Kristin Kaspersen och Hans Fahlén ska skilja sig......
skilja sig!!...
förstår du!!!"
Det är så grymt roligt, och gulligt, att min lilla kille på allvar tror att han har en shot på Kristin nu. Och glädjer sig över det. Som att det är det här han väntat på i alla år. Och NU händer det.
Så shoot! Andreas bubbis. Du har min välsignelse. Det här är din frisedel! Ge det ditt bästa. Skicka iväg det där mailet, eller ring det där samtalet. Jag unnar dig det. Du är nog faktiskt helt orginell med den idén. Jag tror inte någon annan kille i Sverige har tänkt samma sak. Klart det inte ligger 37 andra patetiska kärleksförklaringar och hopplösa raggförsök i Kristins mail-inbox nu. Näää, den är nog tom. Hon sitter nog och längtar efter den där långa killen vars kropp består av 80% lårben och bara har ett stort långt irakögonbryn. Hon väntar nog på det där mailet där det står nåt i stil med "Du har varit min drömtjej i hela mitt liv, du är bara sååå snygg och söt" eller om du kör på den som folk tror är den smarta varianten (och alla därför kör) att låtsas att du inte alls känner till henne och att ditt mail/sms hamnar fel och bara råkar hamna hos henne och vips är kontakt inledd.
Kristin är Andreas Joey McIntyre , som jag förr var helt övertygad om att jag skulle bli ihop med förr eller senare. JAG kom visserligen över det i 14-årsåldern när jag utvecklade en hjärna.
Skulle handlat om min finne
Det här inlägget skulle handlat om min finne. Upptäckte på ett brutalt sätt imorse att något belägrat mitt ansikte. Sambon började vifta med armarna, göra kräkljud och hysteriskt peka på en punkt mellan mina ögonbryn med en skräckblandad och äcklad blick. Jag hade fått en tonårsfinne. Jag kommer aldrig mer kalla mina små kvisslor för finnar. Riktiga finnar är ju faktiskt gammaltpiss-gula, SPRÄNGfulla, äckliga, bultande och dyker upp helt utan förvarning över en natt. Det s k u l l e ha handlat om det tills jag tog en bild på min nya lilla kompis (finnen alltså). För det första gör den sig inte alls rättvisa under allt det där sminket jag pillade på den nu på morgonen (så nu verkar jag ju mest bara fånig och alldeles fantastiskt fåfäng som alls reagerar på den där lilla pluppen, men believe you me, jag har att göra med en rejält tilltagen brontofinne). Sen slogs jag av häpnad när jag istället såg mina ögon så det här inlägget bara måste handla om dem istället. Min blick är f a n t a s t i s k t uttrycksfull på bilden, man ser verkligen mitt djup. Min själ. Man ser att jag är typen med den där glimten i ögat. En sån där som alltid har det där lite "laid back" i ögonen, helt avslappnade men ändå spännande. En vars blick säger mer än tusen ord. Ser ni vad jag säger med ögonen nu?
Fasiken att glajjorna är en sån bra finndöljare, annars skulle jag ta av dem bums och springa runt och uttrycka saker med ögonen, sluta snacka helt liksom. Bara kasta blickar.
Bjuppar på mina nya rynkor också. Japp nu är de 2, hundra procent fler än härom veckan. Känns bra. Vuxet på nåt vis.
Vem fasen tror jag att jag är??
Jaha, här sitter jag och mecklar hit och dit och tror att jag är nån jädra IT-expert. Som att jag vore anställd på nån IT-expertfirma. Och dagligen jobbar med IT-expertsaker.
Jag skulle bara ändra min profilbild och *poff* *poff* så hade jag indian-hallaballoo-bakgrund. Nåt jäkla spretigt inka-skit. Jag tänker " EEEYY hur svårt kan det vara att fixa tillbaka den gamla"
Svårt. Visar det sig.
Nu är jag någon slags oidentifierbar lilarosa tuggummiblogg. Men det är bra, iallafall i jämförelse med mina första försök efter indianincidenten. Ett svettigt tag där var det ingenting, och sen allting liksom blandat i en stor hemsk textgrötröra.
Note to self: Syssla för i helvete inte med sånt du inte vet nåt om. Det GÅR inte att gissa sig till och spontanklicka här och där och deleta det tredje när det gäller sån där programmeringsgrejs. Och det är tydligen väldigt väldigt svårt att ändra sig när man tagit bort nån kod utan att först exakt notera vad som stod innan.
Wunderbar men sorry
Dessutom pallar jag inte trycket. Jag har börjat inse att ni kanske kan komma att kräva saker tillbaka, som att jag ska börja lägga in inlägg regelbundet och ofta. DET KAN NI GLÖMMA!!!
Jag tycker vi gör så här. Vi återgår till ett förhållande där vi inte låtsas om varandras existens eller ooooo förresten. Ni anpassar er efter mig. Kommentera sporadiskt, oregelbundet, lite, sällan eller under vissa perioder inte alls.
Ordningen är återställd. PJUH!!!
ALLVARLIGT (lite iaf)
Ja, ok. Det där var plommonen igen (hittade ingen hundbajsbild) men ni fattar grejen.
You might aswell face it , you´re addicted to...
Jaha, vad har jag nu gått och blivit beroende av? Mördarsniglar? Begagnade lakritstuggummin?? Nä sörni, mina vänner. Jag har gått och blivit beroende av katrinplommon. Och som med allt som Åsa företar sig så görs det till fullo. Inget litet lätt då-och-då-beroende här inte. Nä, här ska köras ner plommon i truten som om jag fick en miljon kronor för varje litet plommonbär (bär? grönsak??) jag förtärde. Lagom är inte min melodi.
Ni kan tro att det gör gott för magen, det här med jätterussin, jädrar i min låda. Non-stop-centrifug dygnet runt. Som ett litet rave-party i magen som aldrig tar slut. Jag kan nästan höra Scooters ravelåtar eka från magen om jag öppnar munnen lite.
Men det jag presterar sedan skulle göra Anna Skipper mäkta imponerad. Jämn bränna och oustanding konsistens.
Upptäckte min första rynka idag, en sån där riktig. Fina linjer tror jag de kallas i anti-skrynkelkräm-reklamerna. Vet inte direkt hur fin jag tycker den är men jag är lite rädd att den är orsakad av plommonen. Du blir vad du äter heter det ju. Och kolla bara in bilden så fattar ni. Ser jag ut så i hela fejjan om ett par månader?? Skulle kunna vara rätt coolt. Sveriges rynkigaste 28-åring. Kan man tjäna pengar på det tro? Turnera i kina? Ska fundera lite på det där.
Freak eller fantastisk?
Så här kul var det sist hos gynekologen
Min Andy
Det var längesen jag visade min kille här på bloggen. Här kommer en liten filmsnutt med honom och nån flicka han verkar känna som heter Anna. Vet inte vem hon är men jag är inte svartsjuk. Hon verkar rätt liten/ung och fjantig faktiskt.
Tribute to Orup
Säga vad man vill om Orup, men dansa det kan han. Klart som fan att han blivit en av Sveriges största. Oklanderligt med moves i absolut perfektion. Stor kred till koreografen också som så till fullo fångat essensen av Orup.
En sak förbryllar mig dock. Svenne-banan-blatten som är någon form av dansare slash baggrundsmimare som dyker upp lite mest hela tiden i videon och visar tänderna och håller upp ett finger i luften vilket sen utvecklas till tänder och två fingrar. Vad menar han? Räknar han gångerna han säger schhh med ett stort stelt varggrin med slutna käkar? Någon som är smartare än jag kanske kan förklara för mina hjärnceller går bet.
Trevlig (H)älg! not so much
Jaha, här ligger det ett älghorn nyss avfallet en bindgalen älgtjur och skräpar. Springa runt helt brutalt och ohyfsat och kasta läbbiga horn omkring sig liksom. På min tomt. Hallå, what??? Det va ingen som sa nåt om vilda djur när man köper stuga i skogen. Gulp! Nä, det här måste jag reklamera. Anmäla mäklaren för undanhållande av information är vad jag ska göra, minst. Det kan väl bara inte vara rätt!?
Med buller och bång
Just nu finns det ingen i hela världen jag hellre vill träffa än den här bebispojken. Men NÄÄÄÄÄ, Åsa ska förstås gå och dra på sig halsviruset from hell. Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig men varje gång någon jag bryr mig om föder barn så blir jag stensjuk.
När Ted föddes hade jag någon form av begynnande megaförkylning. Jag tänkte (mamma sa) att jag skulle vara smart och försöka bota det själv genom att äta två hela vitlöksklyftor (tack för det tipset mamma, NOT). Jupp, tuggade dem som de var och svalde. Jag överdriver inte när jag säger att det nog var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag såg på allvar mitt liv passera i revy. Jag fick svimningsattacker och låg på golvet och ömsom hulkade ömsom köjdes med bara en tanke i huvudet. INTE..huhu...MISSA..huhu...FÖR.hu..LOSSNINGEN.... Kuren funkade, tillräckligt för att kunna följa med iaf. Men i efterhand kan jag säga att jag ALDRIG någonsin kommer att göra om det. STANKEN som förföljde mig var sjuklig. SJUKLIG!!!!! Syrran blev förbannad på resan till sjukhuset, och jag beskyller henne inte, för bilen fylldes av en sån stark vitlöksodör att man hade kunnat skära i luften med kniv. Stanken liksom sipprade ur mig från överallt. Till och med huden luktade som om jag lämnat in den på vitlöksimpregnering.
Jag provade allt som finns i boken om att bli av med vitlöksdoft. Glass, starkaste fishermans friends jag kunde hitta, rullade deo över hela kroppen och tonvis, TONVIS med persilja. Alla vi passerade på väg in i sjukhuset hajade till och vände sig om med en förvirrad blick som om de just passerats av världens största chiligryta fast i 55kilo-flickaförpackning (55 kg.. ah those were the days ;) nåväl tillbaka till lökhistorian). Barnmorskorna som klev in i rummet senare när syrran installerats på fölossningen liksom kastades bakåt av luktväggen v a r j e gång de klev in i salen där vi satt. Och det här var timmar efter att jag förtärt vitlöksklyftorna. Salen luktade inte som en kvinna med värkar, en syster och en blivande pappa. Det luktade 30 arga svettiga italienare med en varsin stor vitlökschorizo i handen. Och så kom Ted till världen, som att hällas ner i en skål med vitlökssås. Vad jag vet har han inga större men av händelsen men jag tvivlar på att han kommer att gilla vitlök i framtiden. Jag har inte kunnat äta det sen dess iallafall.
Idag är det Valborg
Åsa visar var skåpet ska stå
Andreas åt nån annans äckliga Pizza på lunchen idag. För han hade glömt sin mat. Där satt han glad i hågen och mumsade fullkornspizza och såg nöjd ut. Nyttig pizza liksom. Löjligt. Så jag kände mig tvungen att visa vem som är chef. Ikväll har det jädrar i min låda lagats pizza. Makalöst god vanlig (fast ändå så ovanlig) onyttig pizza med påsvis med ost och curry så man knappt kunde ana att det låg kyckling under. Det är inte så att jag är en tävlingsmänniska eller nåt. Men rätt ska va rätt. Så nu ligger han där i soffan, 3 gigantiska pizzaportioner senare, och sussar med ett rart och m y c k e t tillfredställt leende på läpparna. HA!
BESÖKARUNDERSÖKNING
1. Bajja på 2 minuter
2. Bajja på minst en halvtimme varje gång
Hur ser då argumenten ut?
Jo, som följer..
Har man väntat för länge om det hela är över på 2 minuter?
Försöker man forcera fram saker som inte är redo och mogna att möta världen om det tar över en halvtimme?
Så shoot, sätt igång att rösta!
Chans att vinna en rulle oanvänt dasspapper vid bra motivering för att alternativ 1 är det normala och för att alternativ två är sinnesjukt och slöseri med värdefull tid.