Det här inlägget skulle handlat om min finne. Upptäckte på ett brutalt sätt imorse att något belägrat mitt ansikte. Sambon började vifta med armarna, göra kräkljud och hysteriskt peka på en punkt mellan mina ögonbryn med en skräckblandad och äcklad blick. Jag hade fått en tonårsfinne. Jag kommer aldrig mer kalla mina små kvisslor för finnar. Riktiga finnar är ju faktiskt gammaltpiss-gula, SPRÄNGfulla, äckliga, bultande och dyker upp helt utan förvarning över en natt. Det s k u l l e ha handlat om det tills jag tog en bild på min nya lilla kompis (finnen alltså). För det första gör den sig inte alls rättvisa under allt det där sminket jag pillade på den nu på morgonen (så nu verkar jag ju mest bara fånig och alldeles fantastiskt fåfäng som alls reagerar på den där lilla pluppen, men believe you me, jag har att göra med en rejält tilltagen brontofinne). Sen slogs jag av häpnad när jag istället såg mina ögon så det här inlägget bara måste handla om dem istället. Min blick är f a n t a s t i s k t uttrycksfull på bilden, man ser verkligen mitt djup. Min själ. Man ser att jag är typen med den där glimten i ögat. En sån där som alltid har det där lite "laid back" i ögonen, helt avslappnade men ändå spännande. En vars blick säger mer än tusen ord. Ser ni vad jag säger med ögonen nu?
Fasiken att glajjorna är en sån bra finndöljare, annars skulle jag ta av dem bums och springa runt och uttrycka saker med ögonen, sluta snacka helt liksom. Bara kasta blickar.

Bjuppar på mina nya rynkor också. Japp nu är de 2, hundra procent fler än härom veckan. Känns bra. Vuxet på nåt vis.