Blogg Le Åsa

När jag pendlade till en annan stad för ett par veckor sedan råkade jag ut för en poliskontroll i infarten till en liten genomfartsort. Den stod där för att kolla att vi bilister inte åkte omkring och hade fest(eller dagen efter fest)promille i blodet. Just den här dagen var en vanlig mittiveckan-dag och jag som dricker alkohol 4 ggr om året ungefär hade nog snarare minushalt än nåt annat i mitt väldigt nyktra blod.
Så fort jag fick syn på bilen som stod precis innan en krök på vägen frös blodet till is i kroppen och jag började skaka som ett asplöv i en smärre storm. Inte för att jag hade nåt att dölja men av någon anledning får polisen och polisbilar mig att befara det värsta. Trots att jag alltid håller hastigheten felfritt blir jag helt övertygad om att jag kör 100 km i timmen för fort (läste jag fel på hastighetsskylten? Det kanske stod 5km och inte 50). Eller så börjar jag helt omotiverat tro att någon lurat ner knark i min frukost. Vem som nu skulle göra det?! Andreas?!
Sådana tankar for genom mitt huvud även denna morgon.

Poliskillen vinkar in mig till sidan av vägen. Jag vinglar sakta fram med bilen, helt övertygad om att nu jäklar skulle jag bli haffad och satt i finkan. Polisen som osar av "jag-tycker-att-jag-är-jäkligt-het-i-min-uniform" tecknar att jag ska veva ner rutan. Jag börjar fumla med dörren och knäpper och skruvar på alla knappar jag kan hitta utan att lyckas få ner rutan. Det är en sån där modern bil med elhissar och jag lyckas öppna bägge rutorna på bakdörrarna innan jag ger upp och bestämmer mig för att öppna hela framdörren istället. Generad börjar jag svamla om att på saaben är det i alla fall gamla hederliga vevor. Vi har en Saab 900 av årsmodell -87, men det vet ju inte han. Genast ser jag hur hans polishjärna börjar gå på högvarv och näsborrarna börjar rycka som på en jakthund som fått vittring. Detta gör mig inte lugnare direkt. Jag darrar nu helt synligt och hinner sträcka ut mitt skakiga vänsterben 2 gånger som för att gå ut innan han stoppar mig och säger att jag kan sitta kvar. Han sträcker fram en stor apparat med ett vitt plaströr och ber mig blåsa så hårt jag orkar tills jag hör ett knäpp. Jag ska precis till att göra det när jag känner mig tvungen att fråga en sak först. Jag drar huvudet bakåt och säger "Jag kan inte få herpes va?". Han tittar oförstående på mig och börjar nu bli otålig att få det där positiva (i negativ bemärkelse) provresultatet. "jag menar, tänk om gubben som blåste innan mig har herpes". Ok, det var inte den smartaste kommentaren genom tiderna men jag var nervös...riktigt nervös! -Eh nä, vi byter ut dem mellan varje, svarar han med en Jerry Williams-min samtidigt som jag ser uppsamlingspåsen med gamla blåsstavar som dinglar i hans andra hand.

PFAFF... snabbt blixtrar något jag hörde på P1 ett par dagar tidigare genom huvudet på mig och jag börjar snabbt som en äkta brottsling hitta ursäkter till varför mitt utslag kan vara positivt. -Fufufast jag hörde på radion att en sån blåsapparat kunde ge utslag om man ätit kosttillskott.
Polisen: - Har du det då?
Jag letar snabbt igenom minnet för att försöka komma på om jag kunde fått i mig nåt kosttilskott det senaste året trots att jag aldrig någonsin köpt eller förtärt något liknande
-Näää, men jag tänkte...
-Dåså, blås nu!

Jag tog i med all kraft jag hade och blåste som om världen stod och föll på min blåskapacitet. Även om ungefär 90 % av det jag presterade var saliv så knäppte apparaten efter en stund till. Helt svimfärdig och yr och med spott runt hela munnen tar jag mig igenom hans småprat med mest suckar som svar i väntan på resultatet. Det känns som 10 minuter (men är nog snarare en minut) innan han förklarar att resultatet är negativt (i positiv bemärkelse).
  Puh, nu är det över hinner jag tänkte när jag ser att han spanar in mot baksätet och frågar varför jag är så nervös. Jag försöker förklara min oförklarliga polisskräck och lyckas tydligen för den unge poliskillen vänder helt oväntat uppmärksamheten mot min person istället och börjar i krograggaranda fråga vad jag jobbar med, hur gammal jag är, var jag bor osv. Sen börjar han berätta om sig själv och att han är singel och bor i samma stad som jag. Han frågar om jag brukar gå ut och berättar vilken krog han brukar gå till. Lite ställd svarar jag lite avvaktande. Är det ett test? Bil efter bil efter bil med potentiella rattfyllerister swischar förbi.
Nåja, vi ses kanske ute nån gång, säger han. Då börjar det gå upp för mig. JAG KLARADE DET! Klarade vad kan man undra? JAG HADE JU INGET ATT DÖLJA! Hur som helst blir jag lättad och får köra vidare mot jobbet.

Fråga: Är det framgångsrikt att ragga upp tjejer under trafikkontroller? Eller lär de sig på polisskolan att förklä lite snopande i raggarkostym?

Jag har konstaterat att jag helt klart måste börja uppdatera mig vad det gäller musik. Jag verkar ha nått den gyllende ålder då man sakta men säkert slutar förnya sig. Jag lyssnar på samma gamla musik jag gjort de senaste 4-5 åren med få nya inslag. Vid de tillfällen det dyker upp nyheter i min MP3spelar-repertoar handlar det om att artisterna som jag sedan länge upptäckt utkommit med ny skiva. Mer avancerat än så är det inte. Väldigt tragiskt med tanke på det stora musikintresse jag tidigare haft. På den tiden var det som att stöta på guld i en granitgrotta när man hade letat sig fram till en ny okänd fantastisk musikartist.

Detta faktum blev väldigt tydligt för mig under min senaste vistelse i Stockholm. Jag bodde hemma hos mina föräldrar som för tillfället var bortresta. Kvar dock var min bror och hans flickvän, 17 respektive 18 år. De berättade för mig att de varit på Gröna Lund och kollat på Håkan Hellström och vilket ljud och tryck det hade varit på konserten.
Självklart känner ju då jag(som blev lite rörd av att brorsan tyckte att han varit på jordens största konsert efter att ha sett en svensk artist på Grönan) att jag måste dra på sig vuxenbrallorna och säger med den värsta förmyndarrösten
-Jasså du Mörten (han heter Martin). Då ska du gå på en riktig konsert så ska du få se på tryck och hög ljudnivå.
Fyra mycket upprörda och oförstående blickar riktas mot mig.
-Men åååååååååååååååååååååsa. Det VAR ju en riktig konsert. VET du vem Håkan Hellström är???
Jag började känna mig lite dum när det sakta gick upp för mig att de trodde att jag inte kände till artisten utan trott att den var någon liten okänd person. Jag känner att jag måste förklara.
-Hur gammal tror du jag är egentligen Tintin (han heter fortfarande Martin)?? Klart jag vet vem han är!

Min bror och hans tjej tittar hastigt på varandra och ger varandra hon-är-ett-pucko-blick och vänder sig mot mig och säger i kör
-ÖÖÖÖHH JÄTTEGAMMAL!!! Han lär ju vara efter din tid iallfall. Har du ens hört honom? VET du hur stor han är??

Samtidigt i Åsas huvud
VA?? Hjälp...de tycker jag är jättegammal.. Efter min tid?? Har JAG en tid? Är den nu alltså passerad? Hu, jag känner hur jag sakta börjar se mig själv med deras ögon. Jag har inte bott hemma så länge Martin kan komma ihåg. Knallorange hår (försöker hon vara ung eller?? Mina egna associationer till gammal-tant-som-försöker-täcka-begynnande-gråa-hårstrån-med-lite-förskräcklig-färg gör sig smärtsamt påmind). Bor uppe i Norrland med en Sambo (ruggigt vuxet när man är 17) som för allt Martin vet alltid funnits vid min sida.

Jag försöker rädda situationen med att bevisa hur ung jag faktiskt fortfarande är genom att påpeka att jag ju är precis som dom..de skiljer ju bara några år (..10 st).  
-Jo, självklart vet jag vem Håkan är. En av mina favoriter faktiskt. Jag och Limpan var och såg honom på Hultsfred -99, eller var det -00!? Då var det också ett jäkla tryck. Jättecoolt! Verkligen!

Samtidigt som jag i Ultrarapid ser hur ungdomarna får den där dryga "eeeeh-å-heeeerrre-guuuud"-minen går mitt FATALA misstag upp för mig lika tydligt som en elefant som försöker smälta in i mängden i en myrstack. Och när de åter vänder blickarna mot varandra och garvar till bekräftas det jag fruktat. Nu är jag inte bara gammal i deras ögon.Nu är jag en sån dära pinsam gammal som försöker vara ung och använder pinsamma slangord/uttryck och slänger sig med uttryck som -jag känner mig fortfarande som om jag är 18 år för att uppnå detta. Steget för mig till för liten skinnkjol matchad med läderhudsolbränna känns som väldigt nära förestående i min brors ögon.

Jag inser att slaget är förlorat. Botox nästa?!