Blogg Le Åsa

Provade min sambos hjälm för ett tag sen. Om jag är vattenskalle så är han havskalle.

Det finns nåt fint över en riktigt köttig skalle tycker jag. Men det är opraktiskt när ska låna hjälmar från fläskhuvudena, så jag är kluven över vad jag verkligen tycker om det. Men hjälmen skippade jag att låna.

Jag är kvar i Stockholm. Imorgon blir det neurocenter. Då kommer domen. Jag gissar på att min hjärna helt enkelt är för avancerad för den här världen och därför håller på och jävlas med mig och göra ont. Jag är nog liksom för smart, så inte ens min egen hjärna hinner med.
Sist jag besökte neurocenter fick jag en medicin som hetter "nånting nånting retard". Jag tolkade det som att läkemedlet typ var till för att göra mig lite mer efterbliven så att den simpla massa, som jag kallar för kropp, hänger med i tempot.

MENSKOPP liksom. Kolla omdömena. Nu har jag ju tips på vad jag kan ge bort i present och kunna föra statistik över hur många ml mens jag får varje månad (statistik som varje mogen kvinna såklart vill ha). Det verkar inte finnas några nackdelar med den här grejen.
Snygg är den också, så mellan blodveckorna kan den lätt användas som en snygg inredningspryl att ha i fönstret eller så. Den finns i vitt, för alla er med sådana där vita drömhem. Gillar man lite "shabby chic" kan man säkert ruffa till den lite med sandpapper eller nåt.
Jag tänker mig också att man kan vara lite crazy och sticka massa hål i den och så vips har man kanske mens som strilar ut sådär snyggt som man kan göra med vissa vattenkranar som har en sån där omvandlare. Vet ni vad jag menar? En klump i slutet av kranen som man kan ha i två lägen. En vanlig tråkig forsvariant och en spännande häftig med massa små vattenstrålar.

Jag träffade The Stina. Hennes ansikte är mycket mindre än mitt (men så är det allt som oftast när man har ett huvud som gör sitt bästa för att imitera en vattenskalle).

Tydligen gillade jag Stina så mycket att jag genast kände att jag även ville ta del av människorna i hennes närhet. Sagt och gjort. Jag laddade med en rejäl migränattack lagom till hemgång sent på natten. Den hade jag grundat med en ordentlig fylla som gjorde att jag inte kunde pumpa i mig mitt motartilleri av mediciner direkt när jag fick symptom. Jag väntade ut tills helvetesattacken nådde sin kulmen innan Andreas äntligen kunde ringa efter Stinas vänner, the ambulansförarna.
De kom och jag flashade tuttarna för dem vid mer än ett tillfälle. Som en liten extrabonus utöver att få träffa mig, kan man säga.
Någonstans där i dimman, mellan kräkningar och krälande och med löfte från starka ambulanskarlar att få tranport till akuten, hann jag tänka att jag trots allt var glad att Stina valt att supa denna helg istället för att jobba. "Ingen jävla taxi det här" liksom ;)

Idag höjer vi vinglaset i sympati för Stina Lassen som aldrig mer kommer att vara 20nånting. Ja må hon leva!