Grattis till det bästa jag har!
Du får ingen present, bara en ful film! LJUD PÅ!
Min syrra har börjat twittra och har tjatat lite (mycket) på mig att jag också ska börja. Jag har inte varit så sugen på det eftersom jag tycker det är jobbigt nog att blogga. Men hon har nött på om det där ett tag och pratat om alla fördelar och vad himla kul det är.
Sen är hon smart syrran. När min starka ovilja inför twittrandet blir tydligt väljer hon att ändra taktik. Hon väljer att tala till mitt ego istället. -Åsa, det skulle säkert vara jättemånga som skulle följa din twittring och -Din twitter skulle säkert vara skitkul, du skulle säkert vara jättebra på det.
Egot reagerar såklart på en gång. Inget jag är stolt över men så funkar jag. Några kittlande minuter överväger jag det hela men kommer ändå fram till att det är för jobbigt.
Då är hon ännu smartare. Då säger hon till mig att kolla in hennes Twitter iallafall. Jamen, jo, det kan jag väl. Det kan ju vara kul att följa. Hon säger att jag nog måste registrera mig för att se hennes twitter. Sagt och gjort och POFF så sitter jag där med tydligen EN EGEN TWITTER. För man behövde inte alls registrera sig. Registrera sig gjorde man bara för att skaffa en egen fågelsång.
Och jag såg det inte ens komma. Så nu sitter jag där med en nyförlöst twitter och känner dåligt samvete för att jag inte vårdar den väl. Jag missköter den å det grövsta och för varje timme som går så tänker jag att jag kanske ska skriva nåt ändå, nåt bara litet.
Det hela mildras dock ganska väl av den verkligt roliga upplevelse det var att kolla in syrrans Twitterprofil ändå.
Snabbgenomgång för er som inte vet hur twitter funkar. Det är en mikroblogg där varje inlägg består av max 160 tecken. Som ett sms ungefär. Och den där ska man uppdatera var och varannan timme. Som en liten statusmeddelare ungefär. De populära Twittrarna har många som följer dem och det är väl i korthet vad det går ut på. Att få ett stort antal followers.
Linda har en. EN! Ray Sipe heter han. Han följer sisådär 2543 andra twitters. Det slår mig att Ray med allra största sannolikhet inte talar eller förstår svenska. Så den enda som följer Limpis Twitter är en man vid namn Ray som inte fattar ett jota av vad hon skriver. Hon upplever tydligen det som jätteroligt och givande. Det är bra. Tack för det Ray!
Sen är hon smart syrran. När min starka ovilja inför twittrandet blir tydligt väljer hon att ändra taktik. Hon väljer att tala till mitt ego istället. -Åsa, det skulle säkert vara jättemånga som skulle följa din twittring och -Din twitter skulle säkert vara skitkul, du skulle säkert vara jättebra på det.
Egot reagerar såklart på en gång. Inget jag är stolt över men så funkar jag. Några kittlande minuter överväger jag det hela men kommer ändå fram till att det är för jobbigt.
Då är hon ännu smartare. Då säger hon till mig att kolla in hennes Twitter iallafall. Jamen, jo, det kan jag väl. Det kan ju vara kul att följa. Hon säger att jag nog måste registrera mig för att se hennes twitter. Sagt och gjort och POFF så sitter jag där med tydligen EN EGEN TWITTER. För man behövde inte alls registrera sig. Registrera sig gjorde man bara för att skaffa en egen fågelsång.
Och jag såg det inte ens komma. Så nu sitter jag där med en nyförlöst twitter och känner dåligt samvete för att jag inte vårdar den väl. Jag missköter den å det grövsta och för varje timme som går så tänker jag att jag kanske ska skriva nåt ändå, nåt bara litet.
Det hela mildras dock ganska väl av den verkligt roliga upplevelse det var att kolla in syrrans Twitterprofil ändå.
Snabbgenomgång för er som inte vet hur twitter funkar. Det är en mikroblogg där varje inlägg består av max 160 tecken. Som ett sms ungefär. Och den där ska man uppdatera var och varannan timme. Som en liten statusmeddelare ungefär. De populära Twittrarna har många som följer dem och det är väl i korthet vad det går ut på. Att få ett stort antal followers.
Linda har en. EN! Ray Sipe heter han. Han följer sisådär 2543 andra twitters. Det slår mig att Ray med allra största sannolikhet inte talar eller förstår svenska. Så den enda som följer Limpis Twitter är en man vid namn Ray som inte fattar ett jota av vad hon skriver. Hon upplever tydligen det som jätteroligt och givande. Det är bra. Tack för det Ray!
Rebell?
20,53 på Linjevägen.
Andreas står vid fönstret frågar vad tusan det var frågan om och undrar om alla på Remsle, utom vi och vår lägenhet, har fått strömavbrott.
Ångestattack framkallad av grupptryck. Vad ska grannarna tro om de jävlarna längst upp i 29B som så uppenbart skiter i miljön??
20,54 Linjevägen
Andreas står vid fönstret frågar vad tusan det var frågan om och undrar om alla på Remsle, utom vi och vår lägenhet, har fått strömavbrott.
Ångestattack framkallad av grupptryck. Vad ska grannarna tro om de jävlarna längst upp i 29B som så uppenbart skiter i miljön??
20,54 Linjevägen
Ingen världsnyhet kanske
Lite tips inför helgen
Har ni smakat salt? Såklart ni har men har ni verkligen upptäckt salt? Salt är min nya livskrydda. Jag är inte typen som någonsin haft salt på nåt. Inga saltade ägg eller saltchips eller salt nånting.
Jo, det är klart. Lite salt i maten har jag allt haft tidigare också när jag varit i matlagningstagen. Nu har jag lite mat i saltet. Jag älskar det. Så satans gott. Screw Livsmedelsverket, salt i mängder känns så rätt, så det kan inte vara fel.
Superkrocken kungligt vs fotboll
Vickans bröllop krockar med en fotbollsmatch och jag vet faktiskt inte hur det ska gå ihop!!! Alla vet ju att det är i den murrigaste, hårigaste brölande fotbollshuliganen man finner den sanna monarkisten.
Fatta hur de ska lida helvetets alla kval den 19 juni 2010. Kasta rosblad efter Victoria längs bröllopskortegen? eller dricka öl och skrika hejjaramsor på en fotbollsmatch?
Det fattar ju vem som helst att det blir en superkrock när de två evenemangen så uppenbart har samma målgrupp. NÅN av dem måste helt enkelt byta datum, det går bara inte annars.
Mobbad
...av ett bildredigeringsprogram.
Jag blev lite (mycket) inspirerad av min gravidaste kusin och totade ihop bilder som jag beställde på canvas från Extrafilm häromdagen.
Jag hade redigerat dem i nåt bildbehandlingsprogram som man fick gratis med nån tidning ("Pc för till och med den mest puckade", eller nåt sånt) för en massa år sedan. Prima toppkvalitet med andra ord. Väldigt aktuellt med senaste bildredigeringsfinesserna anno 2001.
Nåväl. Sagt och gjort.
Jag vet att jag har lite uppnäsa, det har knappast undgått mig. Man ser med lätthet rätt in i näsan trots att jag tittar rakt fram. Praktiskt, kan man tycka.
Renaste näsan i stan eftersom den regelbundet plockas fri från busar. Ingen missar kråkorna. INGEN.
Ja, det är också så att jag har lite eksem. På händerna.
Men grav kindpsoriasis och ett rejält miss piggy-gristryne...jag vet inte jag..
Andreas blev ju hur snygg som helst. Förutom kanske snöbollen som han just verkar ha fått kastad lite på ena kinden.
Medan jag ser ut som en överkokt flagnande korv. En turist som hämningslöst legat i stekande sol under 3 veckor i sträck. Som om det inte vore nog kapade programmet halva min skalle för att få till den där riktiga homo Erectus-looken. En homo Erectus med cancer. Eftersom hela jag är samma färg, förutom psoriasisfläcken, så syns varken ögonbryn eller hår.
Hur som helst. Det var inte det jag ville ha sagt. Jag satt där och kikade på min abnorma näsa och muttrade och försökte komma på en lösning för att dölja det. Tavlan i övrigt är ju fin.
Mina lösningar var inget att ha. Sätta en kleenex i näsborren och sedan fästa upp den lite över tippen. Ungefär som att det blåste lite just när jag fösökt stoppa lite näsblod med en pappersnäsduk. WOW liksom, 3D-tavla. Det var en idé. En dålig sådan.
Sen kom jag på det. Det geniala. Jag kan köpa lite oljefärger och måla över tavlan, precis som den är, men korrigera just näsbiten. Två flugor en smäll. Om än lite jobbig. Näsan blir precis så snygg som jag vill ha den och folk tror på köpet att jag är grym på att måla.
Lite som sådana där ifyllningsböcker för barn, fast på vuxennivå.
Bilden är förresten tagen av en, vid tillfället, nybliven 3-åring som lekte med vår kamera och tog bilden i smyg.
Jag blev lite (mycket) inspirerad av min gravidaste kusin och totade ihop bilder som jag beställde på canvas från Extrafilm häromdagen.
Jag hade redigerat dem i nåt bildbehandlingsprogram som man fick gratis med nån tidning ("Pc för till och med den mest puckade", eller nåt sånt) för en massa år sedan. Prima toppkvalitet med andra ord. Väldigt aktuellt med senaste bildredigeringsfinesserna anno 2001.
Nåväl. Sagt och gjort.
Jag vet att jag har lite uppnäsa, det har knappast undgått mig. Man ser med lätthet rätt in i näsan trots att jag tittar rakt fram. Praktiskt, kan man tycka.
Renaste näsan i stan eftersom den regelbundet plockas fri från busar. Ingen missar kråkorna. INGEN.
Ja, det är också så att jag har lite eksem. På händerna.
Men grav kindpsoriasis och ett rejält miss piggy-gristryne...jag vet inte jag..
Andreas blev ju hur snygg som helst. Förutom kanske snöbollen som han just verkar ha fått kastad lite på ena kinden.
Medan jag ser ut som en överkokt flagnande korv. En turist som hämningslöst legat i stekande sol under 3 veckor i sträck. Som om det inte vore nog kapade programmet halva min skalle för att få till den där riktiga homo Erectus-looken. En homo Erectus med cancer. Eftersom hela jag är samma färg, förutom psoriasisfläcken, så syns varken ögonbryn eller hår.
Hur som helst. Det var inte det jag ville ha sagt. Jag satt där och kikade på min abnorma näsa och muttrade och försökte komma på en lösning för att dölja det. Tavlan i övrigt är ju fin.
Mina lösningar var inget att ha. Sätta en kleenex i näsborren och sedan fästa upp den lite över tippen. Ungefär som att det blåste lite just när jag fösökt stoppa lite näsblod med en pappersnäsduk. WOW liksom, 3D-tavla. Det var en idé. En dålig sådan.
Sen kom jag på det. Det geniala. Jag kan köpa lite oljefärger och måla över tavlan, precis som den är, men korrigera just näsbiten. Två flugor en smäll. Om än lite jobbig. Näsan blir precis så snygg som jag vill ha den och folk tror på köpet att jag är grym på att måla.
Lite som sådana där ifyllningsböcker för barn, fast på vuxennivå.
Bilden är förresten tagen av en, vid tillfället, nybliven 3-åring som lekte med vår kamera och tog bilden i smyg.
Dagens klädensemble
Åsa the konstnär vaknar till liv en sekund
Jo, men det här är vad jag har gjort i helgen. Lite virkade dukar, lite klister, lite färg (ja, det är färg på dem. Benvit. The inredningsblogg-way). Syrran tyckte det var skitfult. Eller, mest konstigt var orden hon använde.
Är det så? Eller kan jag hänga upp dessa på väggen? Jag funderar allvarligt dock på att måla om dem fast vit-vita. Nu ser de ut lite som att de hängt hos Patrik Swayze de senaste 40 åren.
Ni vet ju att jag skiter i vad ni tycker när det kommer till om jag ska hänga upp dem eller inte ;) Såpass självständig måste man vara. Men jag vill på riktigt veta hur ni ärligt tycker de ser ut. Ska jag "go konstnär" här, eller gör de sånt här på lekis nuförtiden?
Le Paris
Nu ska ni få vad ni tål !!
Klockan är halv tio. Jag har tom mage och påbörjar min flygterapivariant för den här resan (fylla!). Jag har redan gråtit en gång. Skål på er. Det smakade helvete. Andreas tyckte synd och åt frukost samtidigt. Multitasking!
Det blev värre sen (på planet), trots fyllan. På flyplanstoan (bilden till höger) känner jag mig alltid mycket tryggare av någon anledning. Där satt jag en stund.
Framme på hotellet la vi oss och sov. Klockan var säkert två på eftermiddagen. Sen sov vi till nio på kvällen då Andreas vaknar, skruvar på ögonbrynen (som alltid när han tänker), och kommer på att vi kanske ska äta.
I två timmar går vi runt på stan för att hitta det där speciella stället att spendera vår första franska måltid på. För att utmattade och tillbaka på gatan vi startade på, bara ta första bästa snabbmatskedja. Buffalo grill fick den äran.
Maten smakade såklart skit så där som den tenderar att göra på kedjor men servitören var trevlig och av irlänskt påbrå och sa VOIRSÄIGUUD när vi gick. Han tyckte det var kul att vi var svenskar.
Andreas stassar sig franskt och inhandlar sjal som allra troligast inte kommer att ens packas upp hemma i norrland.
Lite franska blommor, fransk trafik, Seine och ett franskt torn
I frankrike buntar de visst ihop alla invalider på ett ställe. Vi hittade skylten som pekade ut var de fanns. Lite rått tyckte vi.
Eiffeltornet. Jag tyckte det såg fjantigt ut men Andreas var imponerad.
Min hals var visst också på semester denna resa, fast i nåt annat land. Eller om den stannade hemma. På mig är den då inte vad jag kan se när jag kollar ALLA Parisbilderna.
Andreas åkte alla 320nånting metrarna upp och hade den här utsikten.
Jag blundade mig upp till hälften av tornet, gick raka vägen till baren och hade den här utsikten.
Sen var det raka vägen hem, fixa fin inför meningen med resan (konsert) och sen framme på La maroquinere för att se White lies. Andreas såg fram emot spelningen med storögd(!) förväntan.
Bandet var grymt och spelningen var ärligt den bästa jag varit på. Förbandet "Puss in shoes" (!?!)...not so much. Man kan tro att jag blev religiös men det är handklappning jag sysslar med på bilden!
Det är en väldigt lycklig Åsa som står mellan två av ynglingarna i bandet ni ser här. Jag berättade att jag hört dem på ett avsnitt av Gossip girl och att jag genast bokat biljetter i Paris och rest hit från Sverige för att se dem. Jag kände mig som en dum Barbie-stalker men de sa att de tyckte att det var häftigt och sångaren gav mig en kyss på kinden och tackade så mycket för att vi kommit innan vi gick senare. DET NI!!!!
Dagen efter var vi vid den dära kyrkan, Sacre coeur. Där fick man inte ta bilder, ooj då!
Nedanför kyrkan låg en lååång gata med bara porr. I alla dess former. Men de har ju nära till syndernas förlåtelse iallafall, det kanske fanns en tanke med det hela.
Jag hann med lite shopping också innan vi for hem. Det var nära att jag köpte det där stjärtskyddet. Sen lite Haute couture på det.
Det sista som hände i Frankrike var att vi begick ett brott. Med dessa böter som resultat.
Kontrollanterna på metron vägrade prata engelska men gjorde klart (på nåt sätt) att vi skulle ha fattat att det fanns en t-bana som hette samma sak som flygplatsen och att det var dit vi betalat biljetten till. Spelade INGEN roll att vi köpt biljetten i en informationsdisk av en annan fransos som vägrade prata engelska.
Vi skulle minsann betala straffböter på en gång. Vi fick INTE bara betala avgiften som det skulle ha kostat. Sen skrev de varsin böter åt oss. En skrevs manuellt till Andreas (de två till höger). Han ska böta 69 Euro. Sen skrevs det en på en liten maskin till mig (de två till vänster), jag ska betala 54 Euro!?!?! Andreas kontrollant (de var 7 stycken) tog Andreas körkort och skrev ner massa data från det. Som t.ex att han tog körkort i maj -98 men han noterade inte id:numret på kortet.
Vi kommer verkligen betala de här bötrarna.... NOT!
Klockan är halv tio. Jag har tom mage och påbörjar min flygterapivariant för den här resan (fylla!). Jag har redan gråtit en gång. Skål på er. Det smakade helvete. Andreas tyckte synd och åt frukost samtidigt. Multitasking!
Det blev värre sen (på planet), trots fyllan. På flyplanstoan (bilden till höger) känner jag mig alltid mycket tryggare av någon anledning. Där satt jag en stund.
Framme på hotellet la vi oss och sov. Klockan var säkert två på eftermiddagen. Sen sov vi till nio på kvällen då Andreas vaknar, skruvar på ögonbrynen (som alltid när han tänker), och kommer på att vi kanske ska äta.
I två timmar går vi runt på stan för att hitta det där speciella stället att spendera vår första franska måltid på. För att utmattade och tillbaka på gatan vi startade på, bara ta första bästa snabbmatskedja. Buffalo grill fick den äran.
Maten smakade såklart skit så där som den tenderar att göra på kedjor men servitören var trevlig och av irlänskt påbrå och sa VOIRSÄIGUUD när vi gick. Han tyckte det var kul att vi var svenskar.
Andreas stassar sig franskt och inhandlar sjal som allra troligast inte kommer att ens packas upp hemma i norrland.
Lite franska blommor, fransk trafik, Seine och ett franskt torn
I frankrike buntar de visst ihop alla invalider på ett ställe. Vi hittade skylten som pekade ut var de fanns. Lite rått tyckte vi.
Eiffeltornet. Jag tyckte det såg fjantigt ut men Andreas var imponerad.
Min hals var visst också på semester denna resa, fast i nåt annat land. Eller om den stannade hemma. På mig är den då inte vad jag kan se när jag kollar ALLA Parisbilderna.
Andreas åkte alla 320nånting metrarna upp och hade den här utsikten.
Jag blundade mig upp till hälften av tornet, gick raka vägen till baren och hade den här utsikten.
Sen var det raka vägen hem, fixa fin inför meningen med resan (konsert) och sen framme på La maroquinere för att se White lies. Andreas såg fram emot spelningen med storögd(!) förväntan.
Bandet var grymt och spelningen var ärligt den bästa jag varit på. Förbandet "Puss in shoes" (!?!)...not so much. Man kan tro att jag blev religiös men det är handklappning jag sysslar med på bilden!
Det är en väldigt lycklig Åsa som står mellan två av ynglingarna i bandet ni ser här. Jag berättade att jag hört dem på ett avsnitt av Gossip girl och att jag genast bokat biljetter i Paris och rest hit från Sverige för att se dem. Jag kände mig som en dum Barbie-stalker men de sa att de tyckte att det var häftigt och sångaren gav mig en kyss på kinden och tackade så mycket för att vi kommit innan vi gick senare. DET NI!!!!
Dagen efter var vi vid den dära kyrkan, Sacre coeur. Där fick man inte ta bilder, ooj då!
Nedanför kyrkan låg en lååång gata med bara porr. I alla dess former. Men de har ju nära till syndernas förlåtelse iallafall, det kanske fanns en tanke med det hela.
Jag hann med lite shopping också innan vi for hem. Det var nära att jag köpte det där stjärtskyddet. Sen lite Haute couture på det.
Det sista som hände i Frankrike var att vi begick ett brott. Med dessa böter som resultat.
Kontrollanterna på metron vägrade prata engelska men gjorde klart (på nåt sätt) att vi skulle ha fattat att det fanns en t-bana som hette samma sak som flygplatsen och att det var dit vi betalat biljetten till. Spelade INGEN roll att vi köpt biljetten i en informationsdisk av en annan fransos som vägrade prata engelska.
Vi skulle minsann betala straffböter på en gång. Vi fick INTE bara betala avgiften som det skulle ha kostat. Sen skrev de varsin böter åt oss. En skrevs manuellt till Andreas (de två till höger). Han ska böta 69 Euro. Sen skrevs det en på en liten maskin till mig (de två till vänster), jag ska betala 54 Euro!?!?! Andreas kontrollant (de var 7 stycken) tog Andreas körkort och skrev ner massa data från det. Som t.ex att han tog körkort i maj -98 men han noterade inte id:numret på kortet.
Vi kommer verkligen betala de här bötrarna.... NOT!
Nya ögon
Andreas bara skrattar åt mig och är övertygad om att jag skojar när jag säger att jag ska beställa dessa glajjor från Favoptic (har fått hem 6 provpar)
Nu har jag ett bekräftelsemail som säger motsatsen.
Frågor som kanske uppstår när man ser bilden:
Ja, jag försöker se snygg ut på bilden. Och ja, resultatet är psycho-mördar-brud. Men ärligt jag tar en bild, jag kan inte hålla på och ta trettio stycken för att få till den perfekta.
Och JA, jag tycker glasögonen är jättesnygga.
Ja, det är massa smutsig disk ni ser i bakgrunden, jag antar att Andreas inte hade hunnit hem innan jag tog bilden..
Nostalgi
Fy bubblan va häftigt det är med internet ändå?! Jaha jaha, här sitter jag i Sverige 2 dagar efter den bästa konsert jag varit på och vad hittar jag på du-röret om inte lite äkta material från just den konserten. Och dra mig baklänges om det inte är jag som står och skriksjunger falskt i bakgrunden.
Ps. Med en talande tystnad som resultat efter mitt föregående inlägg så skippar jag nog bildreportaget om Paris-resan
Jag lever
..och är tillbaka från Frankrike. Kanske lägger jag upp min resa i bilder ikväll.
Är du känslig så läs inte det här!
Jag skulle vilja testa en teori. Det har gått upp för mig att bloggvärlden inte består av en samling ostrukturerade egocentriker, utan är högst välordnad och hierarkisk. "Jaha jasså va kul/fint, trevlig kväll med kramar från Prussilla med bloggen jättejättejättevittöverallt.blogg.se" -kommentarerna man ibland får, har gjort mig väldigt förvirrad. Jag känner ju verkligen ingen Prussilla och kommentarerna hon och hennes likar skriver känns framkrystade och nästan ofrivilliga.
Så här är det. Tydligen finns det en blogglag (reglerad och fastställd av inrednings- och modebloggarna) som säger att kommenterar jag på din blogg är du skyldig att kommentera på min blogg. Jag följer inte den lagen och inget annat händer än att jag knappast blir besökt igen. Det kan jag leva med.
Men, nu till mitt test. Eller det jag vill göra men inte riktigt vågar. Min tanke är att jag skulle skriva nåt riktigt äckelpäckelsnuskigt inlägg. Typ ett om hur fascinerande det är att göra nr. 2 när man har besök av tant röd. Hur innehållet i toan ser ut som en scen efter ett bajskorvsvärldskrig med många skadade och döda. Sorry, men det måste vara riktigt sjukt och äckligt.
Sen kommer fas 2 i min plan. Den består av att fullkomligen plöja igenom ALLA finbloggar om ytliga ting och kommentarbomba allt i min väg. Enligt "lagen" måste de då kommentera mitt senaste inlägg. Då måste alla duktiga fina bloggare som bara fiser rosor och har mens i form av hemmagjord hallonsås sitta och ha en åsikt om min iakttagelse. Och det skulle roa mig så hemskt hemskt mycket. Ska jag köra?
Så här är det. Tydligen finns det en blogglag (reglerad och fastställd av inrednings- och modebloggarna) som säger att kommenterar jag på din blogg är du skyldig att kommentera på min blogg. Jag följer inte den lagen och inget annat händer än att jag knappast blir besökt igen. Det kan jag leva med.
Men, nu till mitt test. Eller det jag vill göra men inte riktigt vågar. Min tanke är att jag skulle skriva nåt riktigt äckelpäckelsnuskigt inlägg. Typ ett om hur fascinerande det är att göra nr. 2 när man har besök av tant röd. Hur innehållet i toan ser ut som en scen efter ett bajskorvsvärldskrig med många skadade och döda. Sorry, men det måste vara riktigt sjukt och äckligt.
Sen kommer fas 2 i min plan. Den består av att fullkomligen plöja igenom ALLA finbloggar om ytliga ting och kommentarbomba allt i min väg. Enligt "lagen" måste de då kommentera mitt senaste inlägg. Då måste alla duktiga fina bloggare som bara fiser rosor och har mens i form av hemmagjord hallonsås sitta och ha en åsikt om min iakttagelse. Och det skulle roa mig så hemskt hemskt mycket. Ska jag köra?
Sveriges mest upplyftande fester?
Svenska ångestsyndromsällskapet
Jag vill inte vara sån. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur deras fester är.
Menstrosa
Visst är det väl jättehäftigt med tvåfärgat.
Jag menar, batik är en mindblowing
upplevelse!!
Jag vet inte om jag tycker att den här
bikinitrosan är idealiskt färgsatt dock.
Spelar ingen roll hur smal hon blir av den där
mirakeldieten, det enda man kommer att
tänka på när man ser henne på stranden är
blod och mens.
Uppdatering: HAHA, Andreas fattade inte.
Han såg bara en snygg tjej med bröst.
Hajar ni vad jag menar?
Nu bloggar han
Bloggen som kommer förändra skoter-Sverige as we know it! Ett löfte i fyllan på en 50-årsfest är infriat! This one goes out to Johanna hälsar han.
Testar min pedagogik
Åsa visar på sina mer storartade egenskaper och köper hem två nya prima semlor med grädde och hela konkarongen kvar på. Genast börjar han mumla ett mantra som jag kan uttyda som "inte somna, inte spara, inte somna..."
Bra så! Det funkar.
Nä, nu ljög jag. Det funkade inte. Han somnade och sket i min goodwill-semla. Och jag ville då rakt inte äta den. Den köptes för halva priset för att bäst-före-datumet var passerat. Grädden var grå och bullen grön.
Bra så! Det funkar.
Nä, nu ljög jag. Det funkade inte. Han somnade och sket i min goodwill-semla. Och jag ville då rakt inte äta den. Den köptes för halva priset för att bäst-före-datumet var passerat. Grädden var grå och bullen grön.