Igår föddes det en lite baby boy här i Sollefteå. Kan ni tänka er nåt häftigare är att att saluteras med raketer och fyrverkeri när man kommer ut i världen (tydligen skjuter man massa sånt på valborg numera också, trodde det var nyår strictly som var fyrverkerikoden)? Han kommer troligen att bli coolaste lilla killen i stan, eller så drabbas han av megalomani med det välkomnandet.
Just nu finns det ingen i hela världen jag hellre vill träffa än den här bebispojken. Men NÄÄÄÄÄ, Åsa ska förstås gå och dra på sig halsviruset from hell. Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig men varje gång någon jag bryr mig om föder barn så blir jag stensjuk.

När Ted föddes hade jag någon form av begynnande megaförkylning. Jag tänkte (mamma sa) att jag skulle vara smart och försöka bota det själv genom att äta två hela vitlöksklyftor (tack för det tipset mamma, NOT). Jupp, tuggade dem som de var och svalde. Jag överdriver inte när jag säger att det nog var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag såg på allvar mitt liv passera i revy. Jag fick svimningsattacker och låg på golvet och ömsom hulkade ömsom köjdes med bara en tanke i huvudet. INTE..huhu...MISSA..huhu...FÖR.hu..LOSSNINGEN.... Kuren funkade, tillräckligt för att kunna följa med iaf. Men i efterhand kan jag säga att jag ALDRIG någonsin kommer att göra om det. STANKEN som förföljde mig var sjuklig. SJUKLIG!!!!! Syrran blev förbannad på resan till sjukhuset, och jag beskyller henne inte, för bilen fylldes av en sån stark vitlöksodör att man hade kunnat skära i luften med kniv. Stanken liksom sipprade ur mig från överallt. Till och med huden luktade som om jag lämnat in den på vitlöksimpregnering.

Jag provade allt som finns i boken om att bli av med vitlöksdoft. Glass, starkaste fishermans friends jag kunde hitta, rullade deo över hela kroppen och tonvis, TONVIS med persilja. Alla vi passerade på väg in i sjukhuset hajade till och vände sig om med en förvirrad blick som om de just passerats av världens största chiligryta fast i 55kilo-flickaförpackning (55 kg.. ah those were the days ;) nåväl tillbaka till lökhistorian). Barnmorskorna som klev in i rummet senare när syrran installerats på fölossningen liksom kastades bakåt av luktväggen v a r j e gång de klev in i salen där vi satt. Och det här var timmar efter att jag förtärt vitlöksklyftorna. Salen luktade inte som en kvinna med värkar, en syster och en blivande pappa. Det luktade 30 arga svettiga italienare med en varsin stor vitlökschorizo i handen. Och så kom Ted till världen, som att hällas ner i en skål med vitlökssås. Vad jag vet har han inga större men av händelsen men jag tvivlar på att han kommer att gilla vitlök i framtiden. Jag har inte kunnat äta det sen dess iallafall.