Ångest
Jag har en tendens att samla på mig allt möjligt, mest skit, och har ruggigt svårt att kasta och göra mig av med saker.
Jaa..jooo men den här korta midjetröjan i mintgrönt från -94 KAN ju bli populär igen. Eller om jag får en dotter, tänk va kul för henne att gå igenom alla mina gamla kläder, så kan ju hon ha dem.
är vanliga argument.
Alltid den där nedrans suspekta dottern som tydligen ska vilja ha lite ditt och datt av mitt gamla tras-slit-och-släng.
Allt det här (bl.a.) har lett till att vår lägenhet är så överbelamrad med saker att detsnart inte finns plats för mig och sambon längre. Det är STÖRT omöjligt att hålla städat. Klädkretsloppet är helt beroende av att tvättkorgen ständigt är fylld vilket gör att hälften av innehållet trots allt är rent. Vår balkong har de senaste 2 åren fungerat som överfyllt skrotupplag till våra gamla (med fetingbetoning på gamla) grannars stora förskräckelse och förtret. Nu har jag och min sambo bestämt att det inte går längre. Efter att ha utforskat möjligheten att skaffa större utrymme genom att gå på 200 olika husvisningar utan framgång har vi gett upp. Vi måste ta tag i skiten. Och det ENDA sättet att göra det på är för mig att frånsäga mig all som helst vetorätt. Ante har nu alltså full mandat att kasta allt han vill och tycker är lämpligt. Och idag är dagen då han tänker göra verklighet av saken och utnyttja sin nyvunna makt.
Jag jobbar sent och han kan ostört börja sitt slänga-Åsas-saker-maraton med utgångspunkt från källarförrådet.
HJÄLP. Jag har en sån ångest i magen, trots att det handlar om saker jag inte saknat/ glömt att jag har eller inte ens tittat på de senaste 2-3 åren. Han ringde för en stund sen med lite uppdateringar om vad och hur mycket som hamnat i soptipps- respektive Röda korsethögen. Jag försökte lite lätt med ...neeeej inte den va? men tänk, ja kanske får... och blev abrupt avbruten. "Åsa, lilla, det kanske är bättre att du inte alls får veta"
Så nu sitter jag här på jobbet och försöker låtsas som om inget alls händer där hemma. Jag försöker sudda bort alla som helst tankar på vad det kan vara han slänger och alla följande impulser att kasta mig på telefonen för att hindra honom att slänga den där afrikanska trägrejen jag hittade liggandes på gatan en gång men aldrig kom på vad det var eller min långa lila kjol som jag hade när vi träffades eller vad som helst.
Det är en plåga mina vänner att vara en modern men ohemlös baglady!!
Jaa..jooo men den här korta midjetröjan i mintgrönt från -94 KAN ju bli populär igen. Eller om jag får en dotter, tänk va kul för henne att gå igenom alla mina gamla kläder, så kan ju hon ha dem.
är vanliga argument.
Alltid den där nedrans suspekta dottern som tydligen ska vilja ha lite ditt och datt av mitt gamla tras-slit-och-släng.
Allt det här (bl.a.) har lett till att vår lägenhet är så överbelamrad med saker att detsnart inte finns plats för mig och sambon längre. Det är STÖRT omöjligt att hålla städat. Klädkretsloppet är helt beroende av att tvättkorgen ständigt är fylld vilket gör att hälften av innehållet trots allt är rent. Vår balkong har de senaste 2 åren fungerat som överfyllt skrotupplag till våra gamla (med fetingbetoning på gamla) grannars stora förskräckelse och förtret. Nu har jag och min sambo bestämt att det inte går längre. Efter att ha utforskat möjligheten att skaffa större utrymme genom att gå på 200 olika husvisningar utan framgång har vi gett upp. Vi måste ta tag i skiten. Och det ENDA sättet att göra det på är för mig att frånsäga mig all som helst vetorätt. Ante har nu alltså full mandat att kasta allt han vill och tycker är lämpligt. Och idag är dagen då han tänker göra verklighet av saken och utnyttja sin nyvunna makt.
Jag jobbar sent och han kan ostört börja sitt slänga-Åsas-saker-maraton med utgångspunkt från källarförrådet.
HJÄLP. Jag har en sån ångest i magen, trots att det handlar om saker jag inte saknat/ glömt att jag har eller inte ens tittat på de senaste 2-3 åren. Han ringde för en stund sen med lite uppdateringar om vad och hur mycket som hamnat i soptipps- respektive Röda korsethögen. Jag försökte lite lätt med ...neeeej inte den va? men tänk, ja kanske får... och blev abrupt avbruten. "Åsa, lilla, det kanske är bättre att du inte alls får veta"
Så nu sitter jag här på jobbet och försöker låtsas som om inget alls händer där hemma. Jag försöker sudda bort alla som helst tankar på vad det kan vara han slänger och alla följande impulser att kasta mig på telefonen för att hindra honom att slänga den där afrikanska trägrejen jag hittade liggandes på gatan en gång men aldrig kom på vad det var eller min långa lila kjol som jag hade när vi träffades eller vad som helst.
Det är en plåga mina vänner att vara en modern men ohemlös baglady!!
Hur man idiotförklarar sig själv...
Blev påmind från en annan blogg om ett gammalt citat av Doktor Alban...
Han fick en gång i tiden frågan "Vad är synd enligt dig?" av en reporter
och Alban svarar: "Synd är när man vill att något ska hända...... och så händer det inte........Då är det synd när det inte händer"
Åååå vad jag älskar det!!!
Han fick en gång i tiden frågan "Vad är synd enligt dig?" av en reporter
och Alban svarar: "Synd är när man vill att något ska hända...... och så händer det inte........Då är det synd när det inte händer"
Åååå vad jag älskar det!!!
Stockholmare på landet
Is it a bird? Is it a plane? VA TUSAN EEEE DE FÖR NÅNTING??
KOLLA HÄR
Lättimponerade Stockholmare (dvs stora delar av the Henrikssonfamily vars sommarutflykter främst har varit med garanterat maskfria finlandsfärjan) hittar lysmask på landet.
Och ja, jag upptäckte att jag tydligen är av den lätt ältande personligheten med mina 30 tuuuusaaan att man ser så dåligt och å mäh varför seeer man inte
20 minuter av stora gapande munnar och diverse hänförda vi-har-kanske-hittat-en-ny-art-och-kan-få-nobelpriset-och-hamna-i-historieböckerna-läten släppte vi (fortfarande ovetande om vad vi sett) ut den lilla stackarn i gräset igen.
Sen fortsatte diskussionen om vad vi just sett.
Någon konstaterade att den ju faktiskt lös OCH såg ut som en mask och smakade lite försiktigt på ordet l y s m a s k .
Men FINNS de verkligen? sa nån annan Det är väl ett sagodjur som...som....som.. ja typ mumintrollen.
Hur fick Stockholmarna reda på vad det var då? Jo, INTERNET!
KOLLA HÄR
Lättimponerade Stockholmare (dvs stora delar av the Henrikssonfamily vars sommarutflykter främst har varit med garanterat maskfria finlandsfärjan) hittar lysmask på landet.
Och ja, jag upptäckte att jag tydligen är av den lätt ältande personligheten med mina 30 tuuuusaaan att man ser så dåligt och å mäh varför seeer man inte
20 minuter av stora gapande munnar och diverse hänförda vi-har-kanske-hittat-en-ny-art-och-kan-få-nobelpriset-och-hamna-i-historieböckerna-läten släppte vi (fortfarande ovetande om vad vi sett) ut den lilla stackarn i gräset igen.
Sen fortsatte diskussionen om vad vi just sett.
Någon konstaterade att den ju faktiskt lös OCH såg ut som en mask och smakade lite försiktigt på ordet l y s m a s k .
Men FINNS de verkligen? sa nån annan Det är väl ett sagodjur som...som....som.. ja typ mumintrollen.
Hur fick Stockholmarna reda på vad det var då? Jo, INTERNET!
Jag har alltid hatat hundbajspåsar.
Jag har alltid hatat hundbajspåsar. De är liksom äckliga på nåt vis i sitt tunna svarta kondomplastmaterial. Snuskiga på samma vis som svarta påsar från barnförbjudna butiker. Jag har på riktigt fått rysningar av att bara hålla i de latexiga snuskpåsarna. Igår var de slut så jag fick ta en vanlig genomskinlig fryspåse.
Numera älskar jag de svarta.
Numera älskar jag de svarta.
SKITSTÄLLE
Jag måste ju jobba på ENDA JÄVLA stället i Sverige där man är tvungen att öppna fönstrena för att få IN lite varm luft. Det är fan skäl nog att säga upp sig, springa omkring som en annan leprasjuk med kölddarrningar.
Jo, just det vi fick ju faktiskt ett gäng fula fleecetröjor av modell ukrainakvalitét som arbetsgivarna viftar med som ett triumfkort varenda gång man klagar.
Att alla springer runt i eskimåoutfit mitt i sommaren verkar inte sända någon som helst signal till ledningen.
SKIT säger jag bara.
Jo, just det vi fick ju faktiskt ett gäng fula fleecetröjor av modell ukrainakvalitét som arbetsgivarna viftar med som ett triumfkort varenda gång man klagar.
Att alla springer runt i eskimåoutfit mitt i sommaren verkar inte sända någon som helst signal till ledningen.
SKIT säger jag bara.