EN jäkla månad i Stockholm var tydligen det som räckte för att jag skulle bli en sån där hysterisk springare. Ni vet, en sån som springandes armbågar sig fram för att hinna med bussen/tunnelbanan och för den delen alla andra fordonsliknande ting (matbutiken?!), FAST det kommer en till 2 minuter senare. HUR bråttom kan man ha?? Nu är jag en fullfjädrad sådan själv. I början kändes det som ett bubblande härligt nytt drag hos mig själv, jag liksom njöt av triumfen i det hela, nu ger det mig bara stressmigrän. Och jag KAN inte sluta. Norrlänningar, detta är skäl nog att stanna i era trygga skogar och fortsätta skicka ut sånt där kolmonoxid eller vad det heter med era konstant tillgängliga bilar. Miljön får ta den smällen, det är bara så! Jag står bakom det till hundra procent! Bara det jag ville säga.