Första snön är skit!
Min kusse skriver att den första snön alltid känns magiskt.... Eh, VA? Magisk my ass! Den första snön känns så så sorglig och jävlig. Som ett hån. Typ "Jasså, du hade inte fattat att det inte skulle bli mer sommar (trots att du inte knappt fått nån alls), men GILLA läget, här har du ett gäng minusgrader och snö"
Hilding är med mig på det här också. Han är liksom alldeles spak och går och luktar på den här märkliga vita sörjan och lyfter på tassarna högt högt upp för varje steg. ungefär som jag skulle göra om jag kröp på alla fyra i stinkig diarré. Och den liknelsen är nog ganska rättvis i beskrivningen av hur jag tycker den första snön känns.
Fast det är bara för att du är 08 egentligen, och hela världen blir kaos så fort det kommer lite blött från himlen :p Här i skogen gillar vi snön, det lyser upp marken i mörkret!
Efter 7 år på mitt jobb kan jag hälsa att all kärlek till snö och minusgrader är totalt bortblåst. Inte ens den minsta gnutta gillande finns. Jag skulle seriöst ÄLSKA en torr jul! Från nu till vår går jag in i dvala, och försöker låta bli att känna, tänka -bara göra.
Men det kanske inte är så konstigt att känna så när man tvingas arbeta ute i minusgrader, och tappar känsel i händer och fötter efter 20 min, och måste vara ute i ytterligare 3 h (det är nog gränsfall till köldskador vid det laget). Förra vinter grinade jag i princip varje dag av smärta och frusenhet. På köpet ramlar jag (med en tungt lastad moppe) och slår mig ca 1-2 ggr per dag (om jag lyckas parera isfläckarna eller snöhögarna bra).
FY FAAAN VAD JAG HATAR VINTERN