Andra gången jag besökte Sollefteå efter att jag och Andreas just blivit ett par fick jag träffa hans arbetskamrater på en fest. En av de lite mer förfriskade varianterna av dessa stövlade fram till oss och sa -Jaha, var har du köpt den här då? till Andreas, och syftade på mig. Jag blev jättesmickrad (det är sant!) och tolkade det som att han tyckte att det enda sättet för Andreas att få en SÅ snygg tjej var att köpa en. Jag led kanske av någon form av överdriven glaset-är-halvfullt-inställning. Eller bara hybris kort och gott.

Nu när jag tänker tillbaka på det hela och minns mitt superblonderade hårsvall med lila underhår, mina clownögonbryn med matchande rå-mejkat ansikte a´la systrarna Graaf, lösnaglar och min förkärlek för urringat (hey, det var ju nästan fortfarande 90-tal) så inser jag att tolkningen nog ska vara en annan.
Plötsligt blir jag så hemskt generad å mina egna vägnar och SÅ arg på det där jäkla puckot till kollega. Men mest generad för det puckot som tog det som en komplimang (jag)

Ps. Limpan, du såg likadan ut så kom inte med några höhöhö-kommentarer ;)

Ps.2 HAHAHAHA, jag kände mig smickrad liksom. Jag får skylla på väteperoxidförgiftning!