Det är inte så att jag gör mitt yttersta för att bete mig som en störig bitch. Det liksom bara går av sig själv. Jag är hemma och är sjuk. Andreas har semester och jobbar ute i stugan och spikar lite på ett skjul eller nåt. Imorse när jag vaknade och upptäckte att jag faktiskt kunde andas med ena näsborren (jag är förkyld) bestämde jag mig för att det var läge att baka lussebullar. Tanken av saffransdoft och ugnsvarma russin var så lockande att jag tvingade Andreas, som ville ut till stugan och fortsätta att flytta brädor från A till B, att gå till butiken för att handla ingredienserna innan han for.

A: Men Åsa, du är för sjuk för att baka. Du kommer inte orka det!

Å: Hörru du, Jag troooooooooor nog att jag är vuxen nog att avgöra det själv?? Pallra iväg nu.

och det gjorde han, såklart  *HA, triumpf!*. När han kom tillbaka muttrade han lite och berättade att mitt lilla infall kostat 250 kr.

Sen visar det sig att jag visst är för sjuk för att baka. Jag orkar inte ens kliva upp ur sängen. Näsborren som vid uppvaknandet släppte in luft hade bara en tillfällig paus. Det dröjde inte många minuter innan den var lika igengrottad av snor och klägg som det andra ditot.
Det allra troligaste är att lussebullsingredienserna aldrig kommer klara sig så länge att de blir lussekatter.

Men det kommer ändå nåt gott ur den här historian. Andreas lär sig sin plats. Det gäller att hålla dem kort, de små liven!