I helgen fyllde Moa ett år och det var anledningen till att jag for min kos ner till Stockholm. Där träffade jag min systers svärföräldrar för första gången på riktigt. De är från Arvika i värmland. De talar den ostockholmskaste dialekt jag hört.
De framkallar en märklig impuls att vilja kasta mig över dem vid ett obevakat tillfälle och rulla in dem i cellofan (det där glansiga fina "pappret", inte en jäkel som spelar det där stora stråkinstrumentet (cello-fan)) och ta med mig dem hem.
Jag fantiserar om att ställa upp dem i min bokhylla i vardagsrummet och så kan de stå där och kuttra med sin breda dialekt och sprida glädje och trivsel. Ett enklare sätt vore ju att spela in värmländska på band och köra i stereon, men det känns liksom lite B. Inte helt genuint. Mesvarianten på nåt vis. Som att köra en sån där braseld-dvd.

På vägen hem igår genomlevde jag min historias värsta toalettförseelse. Den är så hemsk och vidrig att jag inte på nåt plan pallar att beskriva i detalj vad som skedde. Jag kan bara berätta att det handlar om mig, ett stycke tågtoalett, en för mig ovanligt högpresterande tjocktarm och en ickefungerande spolknapp hur många gånger man än tryckte på den.
Jag rodnar än idag, ett drygt dygn senare.