Visst har jag lyckats prestera lite solbränna i sommar! Lite diarrégul nyans, men ändå. Den var vit som snö fram till de 3 sista dagarna på semestern. Men sen, när solen bestämde sig för att fira att vår semester i princip var slut. Då jävlar pressade vi. Ute på havet i minimala kläder. Igår kom straffet. übertidig flagningsprocess. Det där som folk springer runt och gör sent i slutet av sommaren. Då när huden helt och fullt kapitulerat och rakt av inte pallar mer.
Och under de där avfallna hudbitarna sitter det sprojlans ny illrosa hud och ser ful ut. I mitt fall har det fallit sig så oturligt (eller turligt beroende på hur man ser det) att den illrosa huden har tagit form av ett hjärta. Ett alldeles tydligt ( okej kanske inte på bilden men IRL) rosa hjärta på axeln. Som en ful tatuering utan konturlinjer.
Som att jag på semestern bara slog till och svängde in på närmsta skumma tatueringsställe i London. På fyllan förstås, det är så folk kommer viska. Och där bad jag på haltande engelska om ett rosa hjärta på axeln. Som jag sen glömde bort tills jag kom hem och upptäckte den där. Det illa gjorda fluffhjärtat på axeln.

Min största rädsla just nu är att det inte alls bara är lite ny hud jag ser där. Utan att det är hud som gett upp. Svikarhud som inte fixar det längre och blir en ful vitaktig pigmentförändring. För jag verkar samla pigmentförändringar i år. Jag har fått nåt, som mest liknar en skitfläck, mellan ögonbrynen och lite uppåt. Det ser ut som om nån har loskat lite torkad lera i pannan på mig, och sen liksom torkat bort det värsta och bara lämnat färgfläcken skiten lämnar efter sig kvar där.
När jag visade upp det för en hudterapeut i London sa hon bara -OH LORD, oh lord! Det kändes lite oroande först, men sen tänkte jag att hon kanske bara var väldigt religiös och diggar gud så mycket att hon känner att hon måste säga hans namn ofta.
Nu har jag gott hopp och mycket smink!