I en vecka nu har jag hatat mäklare, tyskar och norrmän. Jag blir lite moody när jag inte får som jag vill PRICK den sekund jag vill det. Och sånt går ut över de som hindrar mig i min framfart. I det här fallet mäklare, tyskar och norrmän. Nu älskar jag alla, speciellt vår mäklare och till och med lite tyskar och norrmän. För nu har jag fått det jag vill, och jag får det snart. VI HAR BLIVIT MED FRITIDSHUS!! Två små rara hus med en ännu rarare å och massa små rara träd på 5,3 hektar rar mark i Strinne (10 minuter från vår lägenhet). Vi kommer utöka vår familj med en fastighet. Det känns grymt. Jag ser mig själv förnöjt gå runt i VÅR skog som piff och puff gör i Musses gran på julafton.

Förra veckan var nog en av det jobbigaste jag upplevt och jag har till fullo gått in i budgivningen på blodigaste allvar och med en minutiöst genomtänkt taktik. Jag har plågat Andreas med att tjata om påhittade begrepp som smackbud och risken med att jinxa till det hela genom att berätta för alla. Han sa att det nästan var det bästa med att budgivningen var över, att jag inte skulle säga de uttrycken en enda gång till.

Huset är från 30-talet. Jepp, TRETTIOTALET. Så det är ju en del att pyssla med. På kvällarna pratar vi om allt vi ska göra om och Andreas har lagt till sig med ett nytt beteende vid sådana tillfällen. Han går runt och ta sig för pannan, rynkar ihop de där kakmonstret-ögonbrynen han är begåvad med och säger ojojojojoj. Fast det låter UJ UJ UJ. Som en gubbe. Tydligen blir man gubbe av att köpa ett gammalt ställe. Och gumma också. För helt plötsligt vill jag inget hellre än att skura golv med såpa och stå i köket hela dagen och göra fika.

Imorgon skriver vi papper och vi är skitlyckliga. Den 4:e maj är det vårt. YAY!

Räkna med en rejäl midsommarfest och boka in datumet redan nu!! Vi har miljoner sängplatser dessutom.