Jaha, nu är det tydligen vinter igen. Jag inledde det nya året med en rejäl vurpa efter att högre makter bestämt sig för att snöpanera staden jag bor i. Detta genom att först indränka den i vatten, låta det kyla på och sedan tappa en rejält tilltagen mjölpåse med pudersnö över stan. ALLT PÅ EN DAG. Och sedan hände den. The vurpa!
Och det är alltid så så pinsamt. Även om ingen ser. Och min vurpa var av den värsta sorten. Först MC Hammer-benövningar framåt, sen baklängesluftcrawl bakåt följt av en tystnad och stillastående likt en brädsurfare. Och då tror man att man klarat sig. Tills den där puffen kommer som från ingenstans. Man stod ju helt stilla med armarna rätt ut på sidorna och rörde inte en fena. Ändå far man i backen med en kraft som om någon bokstavligen lyft en rätt upp och sen med full kraft kastar ner en i backen.
Först reaktionen är total brännande röd genans, sen blixtsnabbt avsöka all yta i närheten (såg nån!?) och sen försöka (lika blixtsnabbt som man kom ner) komma upp på fötter. Detta resulterar ofta i två saker. Antingen upprepar man hela scenariot...vift vift..moonwalk och ...DUNS! Eller så ilar smärta genom hela kroppen och man kan inte röra sig alls. För mig blev det alternativ 2. Jag knakade lite i kroppen och gled bara lite långsamt i slowmotion ner mot diket.

Resulatat: Ett stort saftig tallriksliknande blåmärke på vänstra skinkan och en kropp som är stelare än en 90-årings. I övrigt frisk.

Fråga: Får man sjukskriva sig med motiveringen blåmärke på rumpan som gör ont?