Foto taget med mobilkamera föreställande snön precis utanför min port.


Idag när jag traskade hem med vår hund från gubben (det vi kallar den äldre herre som passar vovven på dagarna) var det riktigt höstruskväder i allra sämsta tänkbara bemärkelse. Grått, kallt, regnigt och med riktigt riktigt rå luft. Och för första gången i år tänkte jag, hua, nu är den här på riktigt! Hösten! Så det var inte utan att hjärtat slog glädjevolter när jag nu var ute på kvällspromenaden och såg att den första nysnön har kommit. Stora, feta och perfekta flingor singlade långsamt ner i perfekt symmetri. 
Efter halva promenaden kunde vi bara inte hejda oss. Jag och min lilla pudel rusade ikapp med tungorna fladdrande så långt ut vi bara kunde, tävlandes om vem som kunde fånga flest flingor på tungan. Det var helt underbart och vi hann nästan springa hela gatan ner när jag plötsligt hör en röst
-..Eeeeh, ja just det. Så där gjorde man ju när man var liten ja.
Min granne och hennes irriterande skälltik (som för den delen retar gallfeber på min hund) stod och tittade på oss med en besynnerlig min som inte gick att ta miste på.
Där stod hon med pannlampa!?, mönstrade snowjoggers (som minst sagt sett sina bästa dagar,) och fullproppad magväska, enkom för hundbajspåsar, och tyckte att JAG såg fånig ut.
Det om nåt, skulle jag vilja kalla besynnerligt!