Nu är jag hemma efter att ha varit på sjukhuset idag och opererat mig.
När jag kom dit fick jag skrubba hela kroppen med bakteriedödande tvål för att sedan sekunden efter  tvingas på en gammal fläckig tvångströja från 70-talet. Det kändes minst sagt lite motsägelsefullt. Den hade spyrester som avslöjade alla tidigare patienters dagsmeny. Tröjan var av modell gigantosaurus som till och med skulle få den största amerikan att se smärt och liten ut. Med mina normala 58 kg och 168 cm såg jag ut som om jag inte fått mat sen 80-talet.
Nåväl, efter en fasta sedan igår serverades jag en härlig frukost bestående av 2 feta alvedonpiller som skulle sväljas ner med en minimal plastmugg vatten. Aldrig har väl 2 piller känts så stora (som att svälja 2 skumgummimeloner).
Efter det fick jag en härlig liten "avec" bestående av 2 lugnande piller. TJONGGGG! Det räckte för att slå ut mig. Jag rasade ihop som efter den värsta tonårsfylla. Öppen mun och hängande tunga i en min som när man "skämtdör". Min sambo (har en berättat efteråt) att han trodde just det, att jag låtsades. Så han skrattade åt mig och drog täcket över huvudet på mig och sa -Knäppis. När han inte märkte någon reaktion drog han ner täcket och jag hade fortfarande samma min. Han tyckte då att "mitt skämt" började bli gammalt och sa -JA JA jag har fattat..skitkul! Fortfarande ingen reaktion. Han började knuffa lite på mig och sa -Hallå, Åsa, Hallå! Sakta men säkert började hans misstag gå upp för honom och då kom narkosläkaren (En ung dansk kille som jag av misstag kallade praktikant så han nog hörde. Hallå, AT-läkare och ST-läkare är ganska likt). -Du, hon sover nog. Sa han till min sambo som nog kände sig ganska dum.

En stund senare försökte denne också skaka liv i mig eftersom det var dags för operation varav jag kastar mig upp i sängen och skriker -VAD ÄR DET JAG SKA GÖRA????
Jag rullas in i operationssalen.Det enda jag minns är att jag lite surt säger att -Ni har det då fruktansvärt kallt här. Jag blir stucken med en nål på ovansidan av handen och jag hade kunnat svära på att det var en mindre stock de stack in. Praktikanten, som egentligen var en läkare med lång utbildning, sa att nu kommer det nog svida och bränna lite när de sprutade in narkosvätskan. Jag skrek rätt ut -AAAAAAAAAAJ!!!!! ÄR DET TÄNDVÄTSKA (eller nåt sånt, för här slutar minnet)
POFF, 5 timmar senare vaknar jag i uppvaket, fortfarande ganska kocko och försöker få en sköterska att förstå att jag vill gå upp enbart genom att råglo henne i ögonen. Jag sover en timme till ungefär.

Fysiskt sätt har jag nu hämtat mig från denna upplevelse. Psykiskt sätt? Jag vet inte, det kan ta år ;)

Kramis

Åsa