Blogg Le Åsa

Det var inte utan att jag kände lite vemod imorse när jag vaknade och upptäckte att hela lägenheten luktade lik. Nåväl, det är livets gång tänkte jag. Det är ju inte helt konstigt att någon i trappuppgången valt att kila vidare just inatt. De är uppe och nosar på 80-90 år hela bunten. Eller ja, inte en granne. Han är 30nånting men fick under en hälsoundersökning veta att han hade den fysiska hälsan av någon som närmar sig 70. Så jag räknar in honom bland de andra åldringarna.

Det var ju lite tråkigt tyckte jag för gamla grannar innebär himmelska grannar. Det var först när 30-åringen flyttade in som jag insåg att det tydligen är v ä l d i g t lyhört i de här lägenheterna. När lite oskyldigt smackande av hångel till och med hördes genom väggarna (ja, inte vårt alltså, vi har varit ihop i över 7 år). Innan dess trodde jag de var isolerade som skyddsrum.

När jag klev upp och gick mot köket kände jag hur stanken kraftigt ökade ju närmre ytterdörren jag kom och jag började tänka att den där grannen kanske trillat av pinn mycket tidigare än inatt. Bara det att när jag nådde köket så var det som att kliva in i epicentret av en svavelbombhärd. Jag förstod att grannen knappast dött i mitt kök. Eller? Jag övervägde olika scenarier då det faktiskt hade kunnat vara så, men insåg snabbt att en döende granne högst osannolikt skulle vara så sugen på en nattmacka, men saknat smör, att den brutit sig in hos oss för att sno lite Bregott. Och sen kolat vippen under vår diskbänk.
Jag öppnade till sophinken och efter att ha kastats omkull av odörväggen som rusade ut från soppåsen drog jag mig till minnes att den där lilla snörten av lever som blev över när jag gjorde leverstuvning häromdagen som helt brutalt och utan eftertanke kastats i påsen och glömts bort.
7 timmar, 4 doftljus och en skål med ättikssprit senare stinker det fortfarande kyrkogård här hemma.

Slutsats: Är ni skitsura på nån, eller bara vill pajja ett sånt där vitt fint hem som retar gallfeber på vilken normal inredningsefterbliven lortgris som helst. Så göm en liten leverbit på ett strategiskt valt läge i deras hem! Men glöm inte att de är fördjävliga på att städa de där perfekta inredarna. Sy helst in biten i en gardin eller nåt.

Jag var nere i Stockholm i helgen på 50-årsfest och var helt säker på att jag bloggade sönder den här bloggen med alla mina inlägg via mobil. Så var inte fallet. Tydligen bloggade jag inte alls, men betalt tog de för mms:en iallafall, de små asen på Telia.
Lagom till att det är nästa helg kör jag istället en sammanfattning av förra. Men tro inte för den sakens skull att jag tänker lägga ner tid på ny text. Nä ni. Ni får nöja er med återvinning. Spelar ingen roll hur trött jag var och hur kasst jag bloggade. Skriven text ska användas.

MORGON

Klockan är skittidigt. Kan inte komma på när jag var vaken före halv 6 senast. Tydligen visas visst den där jäkla nannyn Fran fortfarande. Som jag i Åsa-otypisk optimistisk anda trodde de slutat med. Men tydligen används den som som straff för dem som kliver upp för tidigt.
Nu, Stockholm.





Frukost så vägen. Pannkakor med hjortronsylt och grädde. PLUS allt från bacon till ananas. Ha! Det var 105kr jag fick valuta för. Ingen vinst på mig där, hotell Strand i Sundsvall. Andreas äter som att han aldrig ätit frukost förr. Det kan vara så att det är han som ensam ser till att det här hotellet konkar. Nu, slut på lyxen och vidare färd mot sthlm.





Ja okej, sen bloggade jag inte nåt mer. Men de 2 första timmarna av resan som jag orkade blogga måste man ju kalla för minst sagt tafflande men tappra. Fanns det ett bloggpris så skulle jag få det för det här inlägget.


Kompenserar med en stilstudie i Åsa på fyllan med bilder från festen.

  FULL

   FULLARE

 FULLAST

 FULLASTS

 FULLASTSTE

 FULLASTSTEST, Nä förresten. Här börjar det vända mot bakis.


Imorgon är det middag och party på Valvet. Jädrar vicken partypingla man blivit på äldre dar.

Ps. Låtsas att ni inte sett klänningen om ni befinner er på Valvet imorgon. Här är det inte bara text som återanvänds

Åsa -som i vanlig snubbig anda inte har hunnit tvätta. Smell me på närmaste lokala krog under morgondagen.

Det har kommit till min kännedom att jag har svärföräldrar bland mina besökare. Ja, alltså inte mina, utan syrrans. SUPERKUL att ni hittat hit! Det måste belönas på nåt vis.

Vet ni om att Limpan kallades för NISSE när hon var liten?

Den bjuder jag på!

Jag har bytt drog. 19 dagar utan cola light, lika många med treo. Man skulle kunna kalla mig tablettmissbrukare nu och jag försöker mitt bästa för att inte tycka att det känns riktigt jädra coolt. Jag känner mig som en sån där amerikansk hemmafru som de visar på Oprah ibland. En sån där som alla trodde hade "sin skit together". En sån där ambitiös och duktig med rutiga gardiner och äppelkindade barn. MEN som smyger iväg och proppar munnen full av mensvärktabletter eller halsar hostmedicin rätt ur flaskan så fort nån vänder ryggen till.

19 dagar motsvarar ungefär 40 liter cola som min kropp gått miste om. Klart den är förbannad och straffar mig med huvudvärk.

Åsa -förebildsdomstolen tycker nog att det är bra att jag inte har barn

"Det är bara Erika, din mamma och din syrra som kommenterar i din blogg. Kan ni inte lika gärna ringa varandra så slipper du ju besväret med att hålla på med en blogg å så"

Tyckte Andreas där hemma. Och det lät ju vettigt. Bara det att det där med vettigt aldrig riktigt har varit min grej. Alltså att klura ut vad som är vettigt är lite av en specialité för mig. Att sedan följa det, not so much specialité.

Lite statistik. Ni är ganska precis 30 olika personer (alltså unika ip:nr) som dagligen som kollar på sidan sammanlagt ungefär 100 ggr per dag. Gud vet vilka ni är. Jag vet att jag har Erika, mamma och syrran. Det räcker för mig.
Att det är så många fler sidvisningar är nog för att stora arbetsplatser, jag insinuerar inget men som den jag arbetar på, ofta räknas som en besökare på nåt vänster eftersom alla datorerna är på ett ställe och ip:numret typ är samma. Sen kanske nån kollar sidan både 2 och 3 gånger och då blir ju det fler sidvisningar. Eller nåt. Skit samma.

Men tro inte att jag bryr mig om er, ena små smygläsare.  För jag skriver för att Erika, mamma och Limpan får mig att känna mig tuff och intressant. Skittuff. Precis som första dagen i skolan anno 1986, då hade jag ett par stora rosa blanka plastörhängen (clips förstås, men ändå).  De såg ut som halva rosa blanka golfbollar och täckte mer än hela snibben. Men satan va tuff jag kände mig. Jag tänkte att nån kanske tror att jag är så här tuff och att det inte alls är clips utan
r i k t i g a hål. Vad det nåt som var tufft så var det riktiga hål i öronen.

Jag var tjock och hade permanentat hår också till de där örhängena. Lagom tufft.

Åsa -som har telefonskräck också.

Jag sitter här alldeles adrenalin-spännings-darrig och dan för jag har just beställt biljetter för 600 spännisar på franska. Biljetter till en klubb i Paris där White Lies (bandet nedan) har en spelning i mars. Jag talar inte ett ord anständig franska (oanständiga ord är ju det enda man snappar upp av någon anledning när man inte alls har studerat språket) och på en super-bara-franska bokningssajt kommer man inte långt med bajs och samlag (ja, jo okej om man utför det senare med någon sajtansvarig så kanske man gör det, men några sådana planer har jag inte).

Nu sitter jag här och undrar om jag kommer bli insläppt där i mars eller om de kommer garva åt mig i dörren och säga att mina biljetter ju gäller till nåt Parismuseum med nån tråkig skelettutställning och att de är giltiga först i juli, eller nåt.

Sen pickar hjärtat lite extra nervöst eftersom jag ö v e r h u v u d t a g e t inte alls har kikat på om jag kan ta mig dit varken resmässigt eller ekonomiskt. Det troliga är att hela skiten faller på det senare av de två. Så då står jag där i mars med mina Zoobiljetter (eller vad det månne är jag beställt) och ser dum ut här uppe i Sollefteå, 600 kronor fattigare. Men avbeställningsskydd då säger ni i kör. Jamen avbeställningsskydd heter varken bakdel eller kopulera på franska. Så inte vågade väl jag bocka i några övriga rutor än bara just de man var tvungen till för att det inte skulle stå någon illröd lång harang på franska över hela skärmen. Spontana ibockningar på slumpmässigt valda rutor kan ju resultera i att jag i samband med spelningen får en livsförbrukning franskrostat kaffe levererade och utdelade vid mitt besök på klubben, som jag såklart måste betala eftersom JAG HADE JU BOCKAT I ATT JAG VILLE DET när jag bokade biljetterna.

Åsa -Undra på att man är pank jämt

Jag är alldeles galet betuttad i den här låten och det här bandet. Jag tror inte jag känt en sån blixtmusikförälskelse sen New kids on the Block följt av Elastica och Suede. Då var jag 11-16 år. Nu trodde jag att musiken lämnat mig helt eftersom jag helst av allt bara lyssnar på P1. Främst för de spännande radiodokumentärerna och samtalen men också för att jag blir alldeles rastlös av att lyssna på bara musik. Nu har blixten slagit ner igen och jävlar vilken smäll.

Jonas M. Henkar du till Brighton och kollar in dem live 16feb?

Det skulle kunna bli så att 2009 blev året då jag slutade blogga. Jag har bloggat i snart 3 år nu och allvarligt, det är lite för länge när man snart är 30 och inte har några barn eller nåt annat intressant att pimpa ut för släkten som bor långt bort. Jag har inte heller någon direkt talang som kan fylla bloggen med mening. Nå nå, tiden får utvisa.

Äckligast 2008: När jag tappade min strumpa i en alldeles nykissad (OCH ospolad)toalett

Godast 2008: Hjortsteken på nyår som jag önskar att jag kunde skriva under på men guden i köket var inte jag (jag vet, skitkonstigt!!). Det var fan på håret för resten av 2008 var ett skitmatår. Jag skulle vilja kalla 2008 för färdiglådans år.

Värsta stilmissen 2008: När jag sist av alla upptäckte leggingsen och sen fick för mig att korta tjocka ben är snygga i sådana. Och jag känner redan nu att det är här jag fastnar. Annars brukar man ju säga att man fastnar i mode- och musikutvecklingen strax innan 40 och det är därför 60-åringarna nu springer runt i blå maskara och permanentat hår. Jag fastnar här, strax innan 30, och kommer kuta runt i leggings långkofta och stövlar ännu när jag är 70, hängknän och dito rumpa till trots. På jobbet om 20 år kommer ungtöserna att utbyta menande blickar när jag kommer i mina urtvättade (ja, för de kommer de bli, för det kommer inte finnas nya att köpa) leggings och känner mig läcker. "Hon är bara SÅ 2006" kommer de viska bakom min rygg.

Snyggast 2008: Min killää (det är dags att återinföra min killä och skrota pojkvän) orangutangarmar is the shit!

Största sorgen 2008: Hittade ett par stövlar jag vill ha som bara säljs i Usa, jenkarna muckar och vägrar skicka dem till mig. Jag vet, man tror att "den där Åsa är nog rätt ytlig" tills man får reda på att jag är så här djup och känner typ sorg och grejer.

Bästa ungen 2008: Det har ju fullkomligt sprutat ut ungar omkring oss de senaste åren och det sista tillskottet på Andreas sida gjorde klart att han skulle bli en tuff konkurrent om titeln. Men efter en sjuhelsikes spurt i sista minuten blir det tveklöst Moa som kör om brollan sin som var vinnare 2007. Äsch kom nu inte med moralpredikningar om att man inte kan ranka ungar, KLART man kan! När de blir äldre ska de få tävla med mutor om min gunst.

Åsa -jag plockade upp strumpan med handen