Blogg Le Åsa

Som jag har längtat barnmorskorna har äntligen börjat på Svt. Jag har nämligen under hur många år som helst drömt om att bli barnmorska. Det är på riktigt mitt kall i livet(som jag inte gjort något åt) och alla gånger jag sett på tv eller varit med (jajjamen 2 ggr) på en förlossning så drabbas jag, som annars är ganska kall för andras känslor, av överväldigande oegoistiska känslostormar. Jag sitter som klistrad och lever mig in (i det jag inte har en aning om hur det känns), och gjorde så även på premiäravsnittet i onsdags. Sambon satt med.
Vi kollade på projektorn vilket innebär en bildstorlek på kanske 1,5*2 meter. Alltså nästan två meter bild som projicerade fram blod, slem och smärtförvridna ansikten.
Andreas satt med liksom uppdragna axlar, lätt bakåtlutad med ett ansiktsuttryck som efter en rejäl överrasknings-skrämning. Okej, dåligt ord. Men ni fattar väl.. ett BUUUH (fast det låter mer BÖ)!! och sen reaktionen på det. Den minen.
Efter kanske 10 minuter in i programmet och första ungen var på väg att klämmas ut, pallade jag inte trycket längre utan gav mig hän mina glädjekänslor för ett hejdundrande bamsefilmstårar-maraton som varade under resten av avsnittet.
Där satt jag och grät glädjetårar, barnmorskan grät glädjetårar, papporna grät glädjetårar, nyblivna mammorna grät glädjetårar och bebisarna...ja de grät de med fast nån annan typ av tårar.
Och d ä r satt Andreas med den mest förvirrade blick jag sett i hela mitt liv. En sån min som den dummaste ungen i skolan har när hela klassen skrattar åt skämtet den dumma ungen inte fattar. Nu är ju inte Ante dum, au contraire (eller hur tusan det stavas), hans reaktion är väl den normala egentligen på något man själv inte alls borde kunna relatera till. Men här sitter flickvännen och bölar like there´s no tomorrow, och tydligen alla på tv också. Ska han trösta, men nej hon ler ju liksom lite dumt och lyckligt. Vad valde han då att göra. Jo, han pressade fram ett -Eeeeh alltså. Va? Sen var han tyst resten av avsnittet.

Meningen då med den här lilla anektdoten. Hm, ingen. Men rådet måste helt klart bli att inte se denna typ av serier med sin sambo innan han kan relatera. Risken annars är nog att man hamnar ytterligare ett snäpp närme psyket i hans ögon.

Hela den här vintern har varit helt helt underbar. Jag fick lära mig att björnen faktisk sover som de säger i sången. Detta har lett till många långa skogspromenader med vår lilla pudelodåga. Vår favvorunda är numera 7 kilometer skogsväg.

MEN TYDLIGEN kan björnen vakna. Och gör den det så är den tydligen satigt hungrig och rejält cranky (de sa det på P1). Då jag har en sambo som fungerar p r e c i s likadant, så vet jag att det inte är att leka med. Förmodligen speciellt farligt om man har en kycklingvingsliknande smaskig pudel på släptåg. En pudel som på riktigt tror att han är gud och som utan att tveka, och med sina ynka par kilon till trots, inte skulle tveka att försöka sätta en fradgande björn på plats. Och nu är det fortfarande snö ute och möjligheten att försöka kasta några blåbär efter björnen för att lugna stackaren är lika med noll.

Så sorry Hilding. Nu är det pure asfalt som gäller. Här ska inte tuggas på några Åsa-armar av mors lilla Olles polare.

Sparade just ner en bild på datorn i rent preventivt syfte. Skulle jag någonsin komma på att jag vill bli gravid och Andreas av någon anledning inte vill det samtidigt. Då ska jag dra fram den här bilden som mitt ess i skjortärmen.



WTF liksom. Vilka meloner. Ni som inte känner igen henne. Det är Ulrika "platthäng-tutte" Jonsson. Hon är väl nån form av programledare från Sverige som har spekulerat i medierna som sexmissbrukare, Svennis-älskarinna och ett gäng gånger som gravid och gift (4 resp. 3). Från skinnlappar till XXXLsillis-look-a-like. Från noll till hundra på ett par ynka månader. Sinnesjukt, men en bra muta!

Hmm...arkiv....spara som..."tuttövertalning".. SÅ, sparat och klart!


UPDATE!!! Förtydligande för alla er andra idioter som precis som min sambo trodde att det Ulrika hade på magen var en ölkagge och att jag utlovade att operera silikonboobisar om jag fick en unge i utbyte. När en kvinna impregneras (haha, I kill me) börjar hennes bröst så sakteliga växa i takt med att magen gör det. Till slut kanske man ser ut som Ullis på bilden.
Hur jag kommer säga det till Andreas? "JA, Hunnybunny. ALLA tjejers bröst blir precis så stora. Så man kan säga att jag nog kommer att se ut EXAKT sådär faktiskt."

Hej Limpan! Hej Mörten!

BARA SÅ NI VET!

och ja, jag vet. Nu kommer ni komma dragandes med att "vad är det där för källa egentligen??" och hävda att AB är en tidning av låg kvalitet och den ju inte går att lita på. Jag vet att ni kommer det, för jag är bara liiiiite snäppet smartare och kan förutse sånt.

MEN HÄR har ni den ursprungliga studien. Den är på utrikiska så jag var lite rädd att ni inte riktigt skulle hajja. Därför tog jag det säkra före det osäkra och valde att presentera mitt ärende i formen "forskning för dummies"

En liten heads up bara! Ha en bra dag!

Skit! Nu är det dags igen. Årets skotertur. Sambon verkar tro att jag kommer att älska hans nya skoter. Och med nya menar jag bara ny för honom. Den här rackaren har sett sina bättre dar och har inte kunnat kallas ny de senaste decennierna. 
Ante springer runt och hummar och suckar förnöjt när han fixar med förberedelserna inför turen. Han är förälskad i åbäket.

Det är snöstorm ute. Men det stoppar inte familjen Lundgren som nästan alla ska med. Alla på fina nya moderna skotrar, förutom andreas som har en gammal ful orange ursäkt till skoter. Den ser ut som ett leksakståg och min symaskin har ett grymmare ljud. Nåväl, here goes.