Har Susanne Lanefelt inspirerat några hårdrockare?
Tro att jag blev förvånad när han igår då kommer swischandes förbi i full svettismundering och freestyle i öronen. I stora mjukisbyxor med hängknän och matfläckar på låren ackompanjerat av en omatchande adidassvettiströja. Det vanliga sköna laid-back-leendet var nu utbytt mot en klart sammanbiten och målmedveten min.
Jösses, killen är ute och power-walkar tänkte jag för mig själv. Det kanske låter hårt men senaste gången denna rockare tränade var förmodligen när Limahl (Never ending story) låg etta på Tracks och han Jenkatuggandes tvingades hänga i lianer av gympamagistern. Men hoppet är aldrig ute och det lyfte upp mig lite (jag kan alltså vänta ytterligare några år innan jag behöver bli jätteseriös med träningen...sköönt! ;) )
Min nyvunna tro på träningsmänskligheten fick ett ganska komiskt och abrupt slut när min granne åter möter mig på vägen fast denna gång i motsatt riktning och i ett klart lugnare gemak. Jag slänger en blick på klockan när jag ser att hans Icapåse till bredden är fylld med läsk, glass och inte en utan TVÅ chipspåsar. Jajjamensan, orsaken till hans höga tempo tidigare hade inget med träning att göra. Inget förbränningsförsök eller hälsoförbättringssträvan. Det enda som manade på stegen var oron för att inte hinna till Ica innan stängningsdags och få spendera kvällen utan snacks (hemska tanke!)
Fråga: Räknas det som träning när man småspringer till affären för att köpa dubbla uppsättningar dillchips??
Var är gratulationsuppbådet?
Inte kan det väl vara så att min namnsdag är bortglömd...NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ....klockan är bara 15. Det kommer nog en överraskning ikväll. Vad kan det vara..hmm? En gigantiskt surprisfest? Så mycket godis jag kan äta? En resa tíll Thailand?
Intorkad pratradiogumma
Jag har konstaterat att jag helt klart måste börja uppdatera mig vad det gäller musik. Jag verkar ha nått den gyllende ålder då man sakta men säkert slutar förnya sig. Jag lyssnar på samma gamla musik jag gjort de senaste 4-5 åren med få nya inslag. Vid de tillfällen det dyker upp nyheter i min MP3spelar-repertoar handlar det om att artisterna som jag sedan länge upptäckt utkommit med ny skiva. Mer avancerat än så är det inte. Väldigt tragiskt med tanke på det stora musikintresse jag tidigare haft. På den tiden var det som att stöta på guld i en granitgrotta när man hade letat sig fram till en ny okänd fantastisk musikartist.
Detta faktum blev väldigt tydligt för mig under min senaste vistelse i Stockholm. Jag bodde hemma hos mina föräldrar som för tillfället var bortresta. Kvar dock var min bror och hans flickvän, 17 respektive 18 år. De berättade för mig att de varit på Gröna Lund och kollat på Håkan Hellström och vilket ljud och tryck det hade varit på konserten.
Självklart känner ju då jag(som blev lite rörd av att brorsan tyckte att han varit på jordens största konsert efter att ha sett en svensk artist på Grönan) att jag måste dra på sig vuxenbrallorna och säger med den värsta förmyndarrösten
-Jasså du Mörten (han heter Martin). Då ska du gå på en riktig konsert så ska du få se på tryck och hög ljudnivå.
Fyra mycket upprörda och oförstående blickar riktas mot mig.
-Men åååååååååååååååååååååsa. Det VAR ju en riktig konsert. VET du vem Håkan Hellström är???
Jag började känna mig lite dum när det sakta gick upp för mig att de trodde att jag inte kände till artisten utan trott att den var någon liten okänd person. Jag känner att jag måste förklara.
-Hur gammal tror du jag är egentligen Tintin (han heter fortfarande Martin)?? Klart jag vet vem han är!
Min bror och hans tjej tittar hastigt på varandra och ger varandra hon-är-ett-pucko-blick och vänder sig mot mig och säger i kör
-ÖÖÖÖHH JÄTTEGAMMAL!!! Han lär ju vara efter din tid iallfall. Har du ens hört honom? VET du hur stor han är??
Samtidigt i Åsas huvud
VA?? Hjälp...de tycker jag är jättegammal.. Efter min tid?? Har JAG en tid? Är den nu alltså passerad? Hu, jag känner hur jag sakta börjar se mig själv med deras ögon. Jag har inte bott hemma så länge Martin kan komma ihåg. Knallorange hår (försöker hon vara ung eller?? Mina egna associationer till gammal-tant-som-försöker-täcka-begynnande-gråa-hårstrån-med-lite-förskräcklig-färg gör sig smärtsamt påmind). Bor uppe i Norrland med en Sambo (ruggigt vuxet när man är 17) som för allt Martin vet alltid funnits vid min sida.
Jag försöker rädda situationen med att bevisa hur ung jag faktiskt fortfarande är genom att påpeka att jag ju är precis som dom..de skiljer ju bara några år (..10 st).
-Jo, självklart vet jag vem Håkan är. En av mina favoriter faktiskt. Jag och Limpan var och såg honom på Hultsfred -99, eller var det -00!? Då var det också ett jäkla tryck. Jättecoolt! Verkligen!
Samtidigt som jag i Ultrarapid ser hur ungdomarna får den där dryga "eeeeh-å-heeeerrre-guuuud"-minen går mitt FATALA misstag upp för mig lika tydligt som en elefant som försöker smälta in i mängden i en myrstack. Och när de åter vänder blickarna mot varandra och garvar till bekräftas det jag fruktat. Nu är jag inte bara gammal i deras ögon.Nu är jag en sån dära pinsam gammal som försöker vara ung och använder pinsamma slangord/uttryck och slänger sig med uttryck som -jag känner mig fortfarande som om jag är 18 år för att uppnå detta. Steget för mig till för liten skinnkjol matchad med läderhudsolbränna känns som väldigt nära förestående i min brors ögon.
Jag inser att slaget är förlorat. Botox nästa?!
God is a DJ
Döm min fasa när radion plötsligt börjar krasa och fräsa och gör tydligt att den här kanalen kan du absolut inte lyssna på just nu. Begreppet radioskugga hinner flasha genom mitt huvud när jag på rent infall bestämmer mig för att prova om P3 "fungerar". Ur radions högtalar fullkomligt strålar de första stroferna från "First of the gang to die" med Morrissey. Det kändes som ett tecken från ovan!!
Det här bara måste bli en underbar dag!!
Välkommen till pulver-city
Jag kan inte låta bli att fascineras. Jag visste inte att det fanns SÅ mycket knepiga människor (och då är jag ändå från Stockholm så jag borde sett det mesta). Många är väldigt svårdefinierade och det går inte riktigt att sätta fingret på vad som är fel med dem. Staden verkar ha en enorm jättepucko-magnet som dragit med sig ett gäng alkoholister och narkomaner av bara farten. För många av knäppona är inflyttade.
Varje dag är lördag här. På stan är det feststämning alla dagar i veckan med sitt klimax kring systembolaget. Och visst låter det trevligt, men jag menar inte fest som i upplättad stämning i glada vänners lag. Nä, jag menar det stadium då festen urartat. Som klockan 2 på natten efter en cruising. Snubblande människor kors och tvärs med suddig blick och diffust mål.
Min första tanke var att det fortfarande var semestertider för stan vimlar av människor. Går man på stan i den stad jag bor klockan 10,30 en tisdag finns det inte en människa i sikte.
Men vafan, det är september! Det verkar som ingen har jobb här. Och det är ju verkligen tragiskt egentligen (och inget man ska göra sig lustig över), men i ärlighetens namn är det rätt uppenbart att ingen här heller vill ha det. De verkar helnöjda med en vardag som består av att kryssa mellan olika korvmojjar och systemet (alternativt konsum för den "ekonomiska" -man blir full på folköl oxå och kan samtidigt passa på att köpa snus)
Jag kanske låter fördomsfull? Det är inte så illa som det låter. Medvetenhet om fördomar gör också att man kan göra något åt dem och bearbeta dem. Så på lunchen idag ska jag sätta på mig rosaskimrade glasögon och välja att ge alla en chans och se på saken på ett annat vis för jag är helt övertygad om att det måste finnas en till sida av saken/stan.
Orange nyanser jag inte visste fanns
Jag hade bokat tid hos samma frisör som tidigare ratat mig (varför gjorde jag det kan man undra?? Ville jag bli hånad och pekfingrad i vad-var-det-jag-sa-anda? Bor det en liten självplågare längst inne i mig?)
Han tittade på mig som om jag var en komplett idiot och undrade vad i tusan jag gjort med håret och om jag hade haft öronproppar förra gången jag träffade honom...
Okej, det var lite pinsamt när jag var tvungen att erkänna att jag hade struntat i det han sagt och blivit straffad med slitet trafikstopparorange hår. Nåväl, jag la på min allra lenaste stämma och sa att jag skulle bli oäääääändligt tacksam om det gick att göra nåt åt färgen.
Han himlade med ögonen och viftade bort mig mot hans plats i salongen med ett bzzzz. Nästan 4 timmar och ett helt grossistlager blekningsmedel senare kliver jag ut från salongen med ungefär samma färg som tidigare fast adderad med ytterligare några nya nyanser av orange och nu betydligt kortare. Två frågor ekande i mitt huvud på vägen från salongen. Hade han straffat mina amatörfrisörsfasoner med att helt enkelt klippa av håret på mig?? Är det verkligen mode med ensamstående nittiotalsmamma-frisyrer igen eller ingick det i den fingertoppsviftande frisörens uppläxning av mig??
Ny lärdom: Man får sota för sina hårfärgningsmisstag med djupa hål i plånboken LÄNGE! Alternativt strunta i att bekosta omfärgning och ta jobb som varningsskylt på vägverket.
ps. Tack vare en stöttande syster och en stilblind sambo som hävdar att jag viiiiisst är fin har jag förlikat mig med både färg och frisyr. Kanske kommer jag till och med att prestera en bild av kreationen så ni får se hur det ser ut. ds.
"Mina vänner"
När jag funderar närmre på det så är "mina vänner"-böcker oerhört pedagogiska och utvecklande. Man måste rannsaka och undersöka sig själv när man ska fylla i dem. Man måste ställa sig frågan "Vem är jag?" på ett naturligt och otvingat sätt.
Man bjuds tillfälligt in i den vuxna världen av sammansatta och hela människor och tar därmed ett steg närmre den. Man blir lite mer självständigt när man funderar på vad tycker JAG?
Jag hade en egen lösning på problemet. Jag skapade det perfekta jag. Jag satte mig ner hemma en kväll och skrev en lista över hur jag ville vara. Jag ville vara en sån som gillade vichyvatten. Jag ville vara en sån som läste mycket böcker. Jag fyllde listan med vem jag var (ville vara) och sen efterföljde jag den.
Fast jag för min värld inte kunde förstå varför folk drack vichyvatten så var det ALLTID det jag tog när jag kunde välja. Idag älskar jag det! På riktigt. Och jag har alltid en bok att läsa.
Jag tror kanske inte att det var det ultimata sättet att lära känna sig själv, men för mig fungerade det. Det fanns saker på min lista som föll bort på en gång. De som verkligen inte var jag. På så vis fick jag ju reda på det också. Idag har man ju inga som helst problem att fylla i en sida i "Mina vänner" och tjusningen kvarstår. Jag ska införskaffa en sån när jag far till Stockholm i helgen. Har kommit på att det, förutom allt annat, är ett sätt att komma närmre människor och lära känna dem mer men också en fantastisk källa inför födelsedagar och liknande.
Det finns ju en modern version av det där som brukar komma med jämna mellanrum på mailen från någon vän. Men de spar man ju inte.
Nu ska jag packa!
ps. jag har ont, det är synd om mig ds.