Ante the huligan!
Ante the huligan!
Sjuk Åsa ska inte klippa hår!!
På söndagen for jag hem trots att jag fortfarande var dålig. Väl hemma (kl 23,00 på kvällen) så ville min kille att jag skulle jämna till hans hår med hårklippningsmaskinen. Han hade nämligen gjort den där 1-centimeters-helsnaggningen han gör med jämna mellanrum när håret blivit allt för långt. Han gör det mesta själv men som sagt finslipningen brukar jag få göra.
Vi satte oss i badrummet för att få det hela överstökat direkt eftersom jag var så hängig och behövde gå och lägga mig. Sambon räckte mig rakapparaten och sa -Här, nu kan du klippa.
Så det gjorde jag. Bara det att Andy hade glömt att han tryckt ner längdreglaget i botten när han var klar sist. Och jag var ju på tok för groggy för att kontrollera det. Och på tok för groggy för att ha snabba reaktioner. Det enda jag minns att jag tänkte var att maskinen lät ovanligt tungtgående.
Här är resultatet. Och ja, han har sett ut så här på jobbet idag. Han vägrar klippa rubbet i samma längd av rädsla att se ut som "en HIV- och cancersjuk" som han uttryckte det.
HAHAHAHAHAHA.... jag vet inte om man ska kalla det fåfänga för nuläget är väl kanske inte heller direkt moderiktigt.
En sak är säker- sjuk Åsa ska inte klippa hår!
Är inträdesband alltid häftiga?
Trots att det är högst ohygieniskt, iallafall i mina ögon, med tanke på vad banden utsätts för under en normal festivalperiod (speciellt när det gäller absorberande tygband), så går det inte att undgå att tycka att det är alldeles bedårande charmigt. (du vet vem du är ;) )
För ett par dagar sedan besökte jag och sambon Paradisbadet i Ö-vik. Det är ett äventyrsbad med vattenrutschkanor och fontäner och annat skoj som det jag skulle gissa att deras främsta klientel, 5-13-åringa småglin, tycker är helfräckt. Vid inträdet fick man ett band runt armen inte helt olikt det man får vid festivaler. Nu har min sambo haft på sig det i flera dagar. Bandet har nu börjat luckra upp sig och lukta lite gammalt lim och klor, och jag börjar på allvar undra om jag kommer få leva med det här bandet i 10-15 år till. Hemska tanke!
Fråga: Se rubrik!
The åkband
Klappen som verkligen värmde
Min sambo är nog inte så bra på att ge presenter. Det handlar inte om frekvensen av givandet eller ens innehållet. Nä, jag menar agerandet omkring hela proceduren. Han blir liksom lite för uppspelt och har på tok för lite tålamod (fast konstigt nog bara i det här avseendet
) för att klara av att vänta hela den stund från då han köpt gåvan till det att den öppnats. Så därför går han och hintar och pyser ut små ledtrådar och envisas med att konstant ta upp det faktum att en present är på ingående. I väldigt många fall vet jag precis vad det är jag ska få. Det är väl en kombination av över 5 års förhållande och just han han inte sluter tätt. Otåligheten ökar också markant i takt med att överlämnandedatumet närmar sig och han släpper ut mer och mer avslöjande detaljer.
Konstigt nog detta år fick jag inte direkt några ledtrådar alls vad det gäller julklapparna. Men han envisades med att säga saker som
-Snart ska du få massa presenter!!
-Nu undrar du allt vad du ska få va? Du kommer bli sååå glad.
-Jag kan säga så mycket som att det är 3 st! Vad tror du det är?
Osv osv...
Så jag gissade. I år hade jag ju som sagt inte så mycket att gå på. Men jag känner honom så pass att när det kommer till presenter så ska det vara rejält och fylla ett syfte. Inte en massa krussiduller. Så jag sa att jag trodde att det var något som skulle hålla mig varm. Det var kanske inte så lyckat för min sambo snörpte ihop munnen och sa
-Nä du! Det kan jag säga dig, att där, där är du helt fel ute. Helt fel! Inte i närheten ens. De är väldigt romantiska ska du veta.
Efter det så avslutade jag varje hint om julklappar han tog upp med ....och det håller mig väääldigt varm eller ...och man fryser inte direkt när man har det.
Vad fick jag då?
* Ett par kanonvandringsvinterkängor (Alpinekängor) som jag kan ha när vi åker skoter. Skulle de inte vara så klumpiga skulle jag sova i dem. Ett stycke skomirakel!
* En fotogenlampa (som sprider underbar värme och har mysfaktor 2000!! och jag måste säga det...MUJJO romantiskt) Se bild!
* Ett par fårskinnstofflor, som knappt har lämnat mina fötter sen jag fick dem
Inte en, inte två men TRE goa klappar i värmens tecken. Mihihihi! Ett noll till Åsa.
Ps. Sen att min kille gissade att han skulle få en gitarr vid första försöket är väl något jag talar mindre högt om.
VURRRPAN!
Och det är alltid så så pinsamt. Även om ingen ser. Och min vurpa var av den värsta sorten. Först MC Hammer-benövningar framåt, sen baklängesluftcrawl bakåt följt av en tystnad och stillastående likt en brädsurfare. Och då tror man att man klarat sig. Tills den där puffen kommer som från ingenstans. Man stod ju helt stilla med armarna rätt ut på sidorna och rörde inte en fena. Ändå far man i backen med en kraft som om någon bokstavligen lyft en rätt upp och sen med full kraft kastar ner en i backen.
Först reaktionen är total brännande röd genans, sen blixtsnabbt avsöka all yta i närheten (såg nån!?) och sen försöka (lika blixtsnabbt som man kom ner) komma upp på fötter. Detta resulterar ofta i två saker. Antingen upprepar man hela scenariot...vift vift..moonwalk och ...DUNS! Eller så ilar smärta genom hela kroppen och man kan inte röra sig alls. För mig blev det alternativ 2. Jag knakade lite i kroppen och gled bara lite långsamt i slowmotion ner mot diket.
Resulatat: Ett stort saftig tallriksliknande blåmärke på vänstra skinkan och en kropp som är stelare än en 90-årings. I övrigt frisk.
Fråga: Får man sjukskriva sig med motiveringen blåmärke på rumpan som gör ont?
En äkta godisråtta
När vi var på väg därifrån sa min sambo att han tyckte att det var så trevligt att jag varit så delaktig i köpdiskussionen och så social med säljaren. Nu är inte jag vanligtvis en osocial människa, men köp- och sälj-situationen har normalt en ypperligt hög placering på min skräcklista. Jag ogillar starkt den obehagliga procerdur som köpandet/säljandet innebär. Speciellt när min pojkvän är inblandad för han är ett fullblodsproffs. Han har inga skrupler och blir precis som en haj som fått blodvittring. Med nåt lite galet i blicken slänger han ut kommentarer som -Bilen är okej, men jag kan bara inte ge dig mer än "blabla" (där blabla oftast innebär ett svidande skambud) det förstår du säkert själv! Bilen är inte värd en krona över det.
HJÄLP! HUGA! Rädd-för-att-trampa-på-tår-eller-vara-taskig-Åsa i mig blir lätt yr och ytterst besvärad av sånt och klarar vanligtvis inte av annat än att sitta kvar i bilen under hela förfarandet.
Varför var jag nu så social i detta fall?? För mig var det givet och min sambo genomskådade mig ögonblickningen. Ååååååsa....det var väl inte så att du var social för att få delicato-gottsaker?
Hehe... det var p r e c i s så det var. På uppfarten till säljaren stod nämligen en STOR lastbil med texten DELICATO på. Det var ett riktigt halleluja-moment om man ska använda lite sliten Idol-retorik. Aaaaahh som av ett mirakel fick jag röntgensyn och såg rätt igenom det kraftiga höljet som täckte flaket. Och vad såg jag...joo hyllmeter och gigantiska pallar fyllda med allehanda godsaker av kaffedoppskaraktär.
Och skulle det bjudas på sånt så var knappast jag en som tänkte sitta och sura och gömma mig i bilen.
En äkta godisråttas ränder går ALDRIG ur. Believe you me! Spelar ingen roll om jag åt godis tills jag kräktes när jag var liten. Det minskade knappast mitt kärleksförhållande till sockerstinna ätbara saker.
Och det var äkta besvikelse som fanns i mitt hjärta på vägen därifrån, och det berodde INTE på att vi inte köpt bilen kan jag avslöja!