Cancern blev visst bara en buckla istället

Idag är det fredagen den 13:e. DÖH! Min läkartid då jag skulle få beskedet att jag hade näshårscancer blev inställd. Andreas bil som jag svängde ner med på stan för att inhandla lite alkoholhaltiga drycker, råkade bli lite intryckt på ena sidan istället. Av misstag råkade jag parkera bilen lite  typ lutandes mot en lyktstolpe. Väl tillbaka på jobbet hade jag glömt bort det, eller förträngt. Kalla det vad ni vill det fanns inte kvar i mitt minne. Så när Andreas hade slutat sisådär en timme före mig (vi jobbar på samma arbetsplats för den som inte vet) så hann jag knappt mer än att vinka hejdå förrän han var tillbaka med stora tårfyllda förvirrade ögon. "Han ska få den jäveln, han ska få..." mumlade han med sammanbitna käkar och blinkade frenetiskt bort tårarna.

Jag som hade återgått till att tycka att livet var frid och fröjd förstod just ingenting. Tills Andreas började svamla om "nåt jädra arsle" som hade kvaddat hans bil, troligen genom att smälla upp en dörr på hans bils bakdörr.

Moment of truth

Det hade varit enkelt att stämma in i förbannelserna mot rötägget (som egentligen var 50% jag och 50% lyktstolpe) och istället övergå till att ömsom förbanna ömsom trösta.
Men mina föräldrar gjorde ett dåligt jobb när det kommer till scheming a´la
Sami i Days of our lives. Jag kommer a l d r i g bli framgångsrik eller högt uppsatt vadsomhelst. För hur mycket jag än ville så kunde jag inte ljuga.

Nu får jag inte köra bil längre. Trots att det här var första förseelsen i min körkortsinnehavarhistoria. Nåja, nästan. Den där bilen jag backade ner i ett dike och sen inte fick upp för den hängdes fast på underredet, en vecka efter jag hade fått  körkortet räknas väl inte.Äh, det kan den inte göra. Jag hade ju KNAPPT fått körkortet ju.

Bilresan hem från jobbet sen idag var jobbig. Trots att den bara varade ca 2 minuter. Det är många lyktstolpar på de 2 minutrarna och Andreas hade historier och förslag kring var och en av dem. "Ska vi inte ta och göra en matchande dörr på andra sidan också?? Åsa, DÄR har du en lyktstolpe du kan flänga in i" och så vidare.

Jag har krossat min pojkväns hjärta idag och det är skitjobbigt. Eller skitjobbigt och skitjobbigt. Man behöver inte överdriva. Det var jobbigt. Eller ja, det var inte kul. Inte jättekul iallafall.... Bara lite roande. En liten repa och nån buckla som i Andreas ögon är en hel saknad dörr i princip. Nä, fan. Det är ju ganska kul. Och så har jag sett till att vi får ha kvar bilen ett litet tag till. Den går ju redan på övertid den här lilla bilen. Normalt sett är de ju sålda innan första tanken är förbrukad. NÄ, det var bra det som hände. Kul och bra!!

Nästa vecka ska jag buckla gräsåkklipparen. Då ska ni få se på tårar, det ska jag filma. Until then, ha en trevlig fredag. Jag ska baka och förbereda mat till Antes herrmiddag imorgon. Alla andra herrar som hållt i den regelbundna middagen har lagat sin mat. men inte min bubbis. För han har en tjej som behöver gottgöra trasiga bilar medan han sitter mest och hänger läpp över det.

Kommentarer
Postat av: Anna

Vet du vad som hände på väg hem från fotvården? Jo bussen gjorde samma sak som du! Eller nästan iaf, han körde in i sidan på en personbil (det var personbilens förares fel tror jag, såg inte riktigt men det verkade så). På St Eriksg, i höjd med rödlyset utanför Dovas (om du minns, sunkhaket vid Fridhemsplan) och när han skulle därifrån så satt bilen lixom fast på sidan av bussen så de kom ingen vart utan att dra med sig bilen. Och de var fast mitt i gatan, i fredagsrusningstrafiken! Ingen bra fredag den 13e för personbilens ägare mao! Så ditt äventyr var bara småpotatis! ;-)

Kramar A


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback