Jag var i Stockholm i helgen. Min sambo skulle köpa en båt (3:e denna sommar, han har fått köp-och-säljdamp) och jag tänkte passa på att göra något åt mitt hår (se tidigare inlägg).
Jag hade bokat tid hos samma frisör som tidigare ratat mig (varför gjorde jag det kan man undra?? Ville jag bli hånad och pekfingrad i vad-var-det-jag-sa-anda? Bor det en liten självplågare längst inne i mig?)
Han tittade på mig som om jag var en komplett idiot och undrade vad i tusan jag gjort med håret och om jag hade haft öronproppar förra gången jag träffade honom...
Okej, det var lite pinsamt när jag var tvungen att erkänna att jag hade struntat i det han sagt och blivit straffad med slitet trafikstopparorange hår. Nåväl, jag la på min allra lenaste stämma och sa att jag skulle bli oäääääändligt tacksam om det gick att göra nåt åt färgen.
Han himlade med ögonen och viftade bort mig mot hans plats i salongen med ett bzzzz. Nästan 4 timmar och ett helt grossistlager blekningsmedel senare kliver jag ut från salongen med ungefär samma färg som tidigare fast adderad med ytterligare några nya nyanser av orange och nu betydligt kortare. Två frågor ekande i mitt huvud på vägen från salongen. Hade han straffat mina amatörfrisörsfasoner med att helt enkelt klippa av håret på mig??  Är det verkligen mode med ensamstående nittiotalsmamma-frisyrer igen eller ingick det i den fingertoppsviftande frisörens uppläxning av mig??

Ny lärdom: Man får sota för sina hårfärgningsmisstag med djupa hål i plånboken LÄNGE! Alternativt strunta i att bekosta omfärgning och ta jobb som varningsskylt på vägverket.

ps. Tack vare en stöttande syster och en stilblind sambo som hävdar att jag viiiiisst är fin har jag förlikat mig med både färg och frisyr. Kanske kommer jag till och med att prestera en bild av kreationen så ni får se hur det ser ut.  ds.