Jag har än en gång hamnat i en av mina stick-episoder, vanligtvis fyllda av intensiv stickmani i äkta gummestyle. Med jämna mellanrum gör jag det, ofta förekommande i de traditionella pysseltiderna, framförallt julen. Vanligtvis resulterar det i ändlösa  (hopplösa) alster som jag sen ger bort till mina nära och kära. TACK OCH LOV har jag nu en systerson (som dock tyvärr verkar allt annat än hämmande på min hysteri) som jag kan ha som mål (offer) för mitt stickande. Nu borde det alltså vara slut på de där pinsamma tystnaderna och förvirrade blickarna efter öppnandet av presenter från mig. Och sedan det där -eeeh åååh jaha... följt av klyschan -Det är m y c k e t trevligare med egenhändigt skapade presenter, det blir mer eeeh personligt så.
Men en liten ett-och-ett-halvt-åring bryr sig väl inte. Han borde tycka att själva öppnandet av presenten, prasslande med papper och undersökande av krullade presentsnören, är kul nog. TJOHO! Äntligen!

Det mest pinsamma med mina fula gåvor är i och för sig inte problemet att se vad det är eller ens de smärre (enorma) skönhetsfelen. Det mest pinsamma är min ohyggligt ogenerade stolhet över mina alster. Och den går liksom inte över. Jag är än i denna dag formligen sprängstolt över den babyblå polotröja med korta!?!! ärmar jag gav till min syster i julklapp för ett par år sen. KORTA ÄRMAR tänker ni säkert nu. Okej, jag lessnade. Tröjan var den sista presenten jag gjorde efter att ha stickat dubbla par sockar, en lååång luddig väldigt tjejig halsduk som jag sen gav til min sambo (läs om förvirrade blickar och pinsam tystnad några rader upp) och en mössa stickad i alldeles för tjockt garn vilket resulterade i att mössan i blåbärshattmodell (ni med barn vet vad jag menar, den finns även i jordgubbsvariant) mest såg ut som en korvig upprullad kondom från år noll.
Tröjan då, den var skev och vriden och saknade allt vad passform heter. Jättevid nere vid höfterna och på tok för tajt stickad över axlarna. Sen hade den ett flertal missklädsamma stora hål (orsakade av maskor stickade under oaktsamhet och för lite koncentration) varav vissa hade placerat sig på väldigt olyckliga ställen på framsidan av tröjan.
Nåväl nu har jag den perfekta mottagaren och det bör hålla i sig ett par år framöver. Det som dock kan oroa en lite är ju det faktum att min gummifiering (tantförvandlig) gör sig allt mer framträdande och tydlig. Inte blir det väl bättre av att jag just skickat in en beställning på min första prenumeration på Allers. Ja ALLERS. Du läste rätt. Och I LOVE IT. Att läsa den tidningen var som att finna sin borttappade tvilling eller finna sin själsfrände. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.